Investerarfysikern
Likes
721
Antal inlägg
1229
Följare
137
Medaljer
0
Om användaren
Jag är doktorand i fysik och intresserad av investeringar och nationalekonomi. På denna blogg skriver jag om kvantitativa aktieinvesteringar, aktier, forskning inom finans och om nationalekonomiska problem.

RSS

RSS feed

Blogg

Tankar om doktorandutbildningen

Jag är nu i fjärde året av min doktorandutbildning och tänkte att det kan vara lägligt att skriva lite om just doktorandutbildningen här på bloggen, speciellt då jag för tillfället är i Tyskland på en sommarkurs med en massa andra doktorander. Det tar ett tag att riktigt få en inblick och förstå utbildningen och det känns nu efter några år att man har en bra insikt.

 

Att vara doktorand har varierat lite genom tiderna men innebär i dagsläget att man i stort sett är anställd på heltid och forskar. Till detta har man upp till 20 % universitetstjänstgöring, vilket kan innebära att undervisa eller andra tjänster. Själv har jag undervisat en del, vilket har varit en intressant upplevelse, men också suttit med i institutionsstyrelsen i två år som doktorandrepresentant. Även om doktorandutbildningen är just en utbildning är fokus ändå att producera och publicera forskningsresultat.

 

Doktorandtiden är ett bollande mellan att läsa in sig i ämnet, utföra beräkningar eller experiment, läsa kurser och undervisa. I många fall har man också en frihet som inte existerar på många andra arbetsplatser, då man är till hälften student och hälften forskare/anställd. Däremot kan denna frihet också vara stressande, då det lätt blir att många jobbar mycket obetald övertid. Det är inte ovanligt på min avdelning att folk sitter kvar kvällar och helger, och arbetsmoralen är ganska hög bland doktorander.

 

Däremot finns det en baksida med doktorandutbildningen. Först och främst är det jobbutsikterna. De flesta som börjar en doktorandutbildning på universitetet har ofta en idé om en karriär som forskare. Trots det är utsikterna ganska låga inom ämnen där forskning sker främst på universitetet. De senaste 20 åren har det varit runt 17 000 - 20 000 doktorander i Sverige, med runt 3000 doktorsexamen per år. I jämförelse är det ca 15 000 lektorer och professorer. Om vi antar en genomsnittlig karriär på 25 år för en lektor/professor innebär det ca 600 nya positioner per år. Detta innebär att det är 5 doktorander per fast lektors/professors-tjänst.

 

Detta är inte enbart ett fenomen i Sverige, utan kan observeras världen över. De inom just humaniora har det svårast (se exempelvis denna artikel), men det är också svårt inom naturvetenskaper där många måste hoppa mellan olika kortvariga positioner. Som doktorand lever man ständigt i närvaron av förbittrade 35-40 åringar som fortfarande letar efter en fast akademisk position, på min avdelning har vi ett antal. De flesta arbetar hårt och det finns alltid en oro att det inte kommer leda någon vart då forskning i ämnet inte sker utanför universitetet. Många samtal bland doktorander och forskare handlar just om "vad man ska göra sen?". Trots det har vi haft en ganska "gynnsam" miljö för att bli anställd, då den forskande och undervisande personalen har dubblats vid svenska universitet senaste 20 åren.

 

Osäkerheten vad man ska göra, den hårda konkurrensen som också leder till elitism och tuff miljö gör också att många drabbas av depression. En studie på belgiska doktorandstudenter visar på att ungefär en tredjedel har risk för depression medan studier i Storbritannien och USA visar på hälften. De flesta som börjar har ofta genomfört en svår utbildning på bra nivå, för att sedan börja med forskningsprojekt som många gånger inte leder någon vart. Ett problem som upplevdes på vår institution var just att flera doktorander inte riktigt kom igång och blev lämnade för sig själva. Själv kan jag säga att läsa fysik var svårt, att forska i fysik är klart svårare.

 

Trots att det är tufft att vara doktorand har det också varit en givande tid. Man får en inblick i forskningsvärlden och hur forskning går till och vissa får friheten som det innebär att vara en forskare. Själv har jag kunnat dyka ner i saker som jag inte skulle kunnat göra på en vanlig anställning, något som både utvecklat mig själv och givit mig bra färdigheter framöver. Jag känner att jag kan med lätthet ta an alla möjliga svåra och komplexa ämnen, då man är utbildad inom abstrakt tänkande. Min egen forskning har också gått bra och gett givande resultat, redan nu tillräckligt för en avhandling trots att jag har över ett och ett halvt år kvar av min doktorandtid.

 

Jag börjar nu förbereda mig för att kanske gå över till det vanliga arbetslivet, något som nästan känns som ett måste på grund av de dåliga framtidsutsikterna inom forskningsvärlden. Det känns lite synd att många, liksom mig, spenderar fem år att utbilda sig till forskare och speciallister i ett område utan att kunna fortsätta, speciellt då mycket av universitetsforskning inte utförs inom industrin. Visst får man många färdigheter och de flesta blir produktiva i övriga ekonomin, men mycket av det man lärt sig på universitetet ganska specifikt utan övrig praktisk tillämpning. Däremot, att självständigt driva projekt, försvara det och stå för sina resultat, vara djupt insatt i ett ämne och kunna sätta det i kontext samt använda robust vetenskapligt arbetssätt är något som man kan ha mycket användning av oavsett yrkesroll. Själv har jag haft enorm nytta av det i och med denna blogg, när jag läst och skrivit om börsen.

 

Vi får se vad som händer med doktorandutbildningen i fortsättningen, men det känns inte så effektivt att låta några av de bästa studenterna på universitetet spendera ytterligare 5-10 år på en karriär som inte leder någonstans. Visst producerar doktorander forskningsresultat och får insikter som driver utveckling på annat håll, men det är ändå svårt att direkt mäta forskarutbildningens verkan. Varje doktorand kostar ungefär 3 miljoner, något som de istället kunde tjänat in om de jobbat i arbetslivet. Trenden lutar i alla fall åt det hållet, antalet doktorandnybörjare har minskat med 25 % senaste 5 åren. Senaste 20 åren har också antalet svenskfödda doktorander minskat markant. En sak är i alla fall säker, längre utbildning är inte alltid svaret på brist på kompetent arbetskraft.

Taggar (blogg): 
Anonymous's picture
Disputerad (ej registrerad)

Mycket intressanta reflektioner. Är själv disputerad inom natuevetenskap/teknik, och tycker verkligen att man ska ta fasta på de generella färdigheter man får. Jag befinner mig själv mycket långt ifrån forskarkarriär och ämne, men har haft en otrolig nytta av att ha gått igenom forskarutbildningen, och skulle aldrig ha gjort den karriär jag gjort om jag inte doktorerat. Man lär sig massor: hur man tar sig an ett problem, löser det systematiskt, hur man utvecklas i det kritiska tänkandet, och i förmågan att kunna se sammanhang och dra slutsatser ur en stor mängd/komplex information. Nej jag tycker verkligen inte att man ska krympa forskarutbildningen till vad som krävs för att "försörja" akademin med arbetskraft. Disputerade behövs i alla delar av samhället!

Anonymous's picture
Åkeslåda (ej registrerad)

Intressant det du skriver om depression och förbittrade 35-40 åringar. Känner en hel del inom akademin och som just doktorerat. Alla utom en hade någon form av depression under deras tid under sin phd. En del gick på antidepressiva piller. Då många av mina flickvänner har varit phd studenter så har jag också fått en inblick i hur skev akademin verkar vara och hur många urusla "supervisors" som finns. När jag vid sidan av hör hur de blir behandlade av sina handledare kan jag inte annat än att skratta åt amatörnivån som råder inom akademin. Många av dessa professorer till handledare skulle inte ens överleva 2-3 månader i det vanliga näringslivet. Istället sitter de och tjänar grova pengar på att behandla studenter som svin. Oftast är det området man forskar inom också så smalt så att det går inte anmäla en dålig handledare utan att bli "utstängd" från den inbördes beundrade gruppen som kanske blir ens framtida arbetsplats om man bara håller tyst. 

Investerarfysikern's picture
721
1229
137
0
Investerarfysikern

@Disupterad Tack för att du delar med dig! Intressanta reflektioner, ångrar själv inte att jag valt att doktorera och misstänker att man kommer ha mycket nytta av det framöver. Frågan är just hur mycket positiva externaliteter en forskarutbildning har, det är trots allt dyraste formen av utbildning, men forskningen har mycket positiva effekter så kanske inte bör räknas som en kostnad.

@Åkeslåda Bra kommentar, du sätter ord på vad som är många doktoranders upplevelse av sin doktorstid. Har själv haft extremt tur med handledare, men slås ändå av den låga nivå som finns på universitetet, speciellt inom HR, planering etc. Tyvärr går det också ut över grundutbildningen, också vanliga studenter drabbas utav detta. Det är lite tråkigt att det är en sån kultur inom akademin.

Cormentia's picture
8
13
1
0
Cormentia

Ang. "Trenden lutar i alla fall åt det hållet, antalet doktorandnybörjare har minskat med 25 % senaste 5 åren.":

Det är bara några år sedan som de nya lönereglerna för doktorander trädde i kraft, dvs. att man skall få motsvarande en full lön från dag 1 istf att gå på diverse bidrag/stipendium. Denna förändring innebär (för oss på SU) att handledarna står för lönen de första två åren och att institutionen sedan tar över det finansiella ansvaret. Det här har dock inneburit att kostnaden för en doktorand har ökat med 300% för en handledare. Samtidigt har man inte ökat anslagen för att täcka upp för detta, vilket netto blir att handledarna kommer att ha råd med färre doktorander.

Vi kan göra antagandet att detta inte fått genomslag i statistiken än då ändringen skedde för några år (2?) sedan och de flesta doktorander som ligger som underlag i statistiken antagligen finansierades enligt det gamla regelverket. Dock innebär det att vi troligtvis kommer att få se en fortsatt minskning av antalet doktorander. Detta kan innebära problem för Sveriges framtida konkurrenskraft då majoriteten av (åtminstone den naturvetenskapliga) forskningen bedrivs av just doktorander.

Anonymous's picture
Också disputerad (ej registrerad)

Intressant inlägg där jag som disputerad humanist (f.n. i postdoc-träsket) håller med om det mesta. Något som särskilt har slagit mig är just den låga nivån på mycket administrativt arbete, dels av den renodlat administrativa personalen men också sådant som är integrerat i forsknings/undervisningstjänsterna. Sådant som deadlines, planering, arbetsledning, och att ge professionell feedback kan det tas alldeles oerhört lätt på av personer som i övrigt är väldigt duktiga inom sitt ämne. Jag har egentligen aldrig haft något kvalificerat jobb utanför akademin, men kan inte tänka mig att de avarter av detta slag som är helt normaliserade på en universitetsinstitution skulle tolereras någon annanstans.

En fördel ni med mer tekniska/naturvetenskapliga inriktningar har är väl dock att det är ganska lätt att få andra kvalificerade jobb? Som humanist är det svårare - arbetsmarknaden värderar inte vår "generella" kunskaper och i mina perioder av jobbsökande utanför akademin har jag inte ens lyckats komma ifråga för ens relativt okvalificerade tjänster.

Anonymous's picture
Också disputerad (ej registrerad)

Som en follow-up: jag har faktiskt funderat på att skicka öppna ansökningar till diverse stora företag där jag framhåller att jag gärna vill jobba i näringslivet, att en forskarutbildning innebär att man har avancerade problemlösningsfärdigheter och att jag är villig att börja långt ner, lära mig om verksamheten från grunden, och sedan jobba mig upp om det funkar bra. Nån som har en aning om ifall en sådan approach skulle kunna lyckas eller om de bara skulle slänga brevet?

Investerarfysikern's picture
721
1229
137
0
Investerarfysikern

@Cormentia Ok, tror vi genomförde det för några år sedan på UU. Började själv 2014 och då hade de fasat ut utbildningsbidraget redan några år innan dess. Vet inte om det skett på alla fakulteter, men teknisk-naturvetenskap har inte haft utbildningsbidrag på mer än 5 år nu. Blir ju klart dyrare med dagens system i alla fall, så har nog klar påverkan i statistiken. Talar också kanske mer för att behålla mer seniora forskare som utför forskning framöver istället för stora intag av doktorander. 

@Också disputerad. Intressant, verkar allmänt ske inom hela högskoleväsendet i så fall. Känns som det är låg nivå på administrationen och tyvärr kan det vara stressande för många. I mitt eget fall fick jag vänta 3 månader på min första lön, för mig var det inte så jobbigt men för de som kom från utlandet blev det ganska jobbigt. Det skulle helt klart varit oacceptabelt inom näringslivet och troligtvis skulle de få myndigheterna på sig. Annan sak när man är en myndighet och själv sätter reglerna...

Angående din andra kommentar: Har själv ingen erfarenhet, men kan ju gå. Tror en klar styrka man har som forskarutbildad är sin självständighet och sätta sig in i nya ämnen. Så hittar man något man är intresserad av och det finns efterfrågan så är det bara att sätta in sig i ämnet och bygga en "portfölj" eller liknande. Jag gör det nu med finans, men också med programmering, maskininlärning/databehandling och liknande. Något där det finns klar efterfrågan och där man kan visa på sina konkurrensfördelar, för egen del i abstrakt tänkande. 

Anonymous's picture
Globalstockpick... (ej registrerad)

Med tanke på din passion för investeringar tycker jag du ska söka dig till ett kvant-team som bygger Risk Premie produkter. AP-fonderna har små egna team i Sverige, samt ett par av storbankerna. I London är såklart detta mycket större och där har du mycket mer möjligheter för utvecklingen och hög lön. Vi mailade ju tidigare, så skicka ett mail om du behöver lite mer konkreta tips.

Mvh

Kommentera som anonym eller registrera dig/logga in
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Blog Archive

Blog Archive
2017 (81)
Aug (4)

Taggar