PerPenning
Likes
239
Antal inlägg
363
Följare
48
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
4 dagar

Håll i pengarna

 

Att ta dåliga ekonomiska beslut har jag blivit sämre på de senare åren. På något sätt har jag bättre impulskontroll utan att för den saken tappat bort den helt. Jag köper saker, det gör jag. För att spara tid, något jag finner synnerligen värdefullt, rullar nu en robotdammsugare längs golvlisterna. För att se vad jag gör och hålla ned elräkningen stoltserar nu en skrivbordslampa med LED vid kontorsarbetsplatsen. Den gemensamma nämnaren är oftare nu än förr att det ska finnas en nytta med köpet och att det ska vara god kvalitet - att slänga gynnar inte mänskligheten.

 

Jag är försiktigare med pengar och det gäller även investeringar. En dag som denna känns det fint att inte äga Fingerprint, exempelvis. Jag har helt enkelt inte mage, och då syftar jag på min hälsa, att ta risker i sådan utsträckning. Numera fonderar jag till största del och skuggar index på ett ungefär men med lägre risk. Men visst är det häftigt att så här långt i år intjänat ungefär en fjärdedel av intäkterna utan att ha gjort något mer än att låta bli att konsumera och bara spara.

 

Jag minns mina farföräldrar som hade det gott ställt med en tidens måttstock. De hade ett litet företag som när de väl pensionerade sig gav en slant i sig. De sparade av sina pensioner och närde en dröm om att spara ihop en miljon på ett vanligt sparkonto - jag tror inte de nådde dig och lika bra var väl det eftersom det enbart var en fix idé då de saknade en anledning eller ett mål med sparandet.

 

Mina föräldrar i sin tur förlitade sig på staten och inflationen och det med viss framgång. Bolånet urholkades i rask takt bara genom att vänta och inte göra något alls. Att spara var aldrig något mina föräldrar ägnade sig åt men det gick fint ändå.

 

Så ser det inte ut för mig och min generation. Nej, vi lär behöva ta vårt eget ansvar över framtid och dess ekonomi. Dessvärre ser jag för många som i sin tur blundar och det lär ta en ände med förskräckelse. Och många av de som sparar lägger slantarna på en nollräntekonto och fortsätter att spara till sin pension via dubbelbeskattning. Vad beror det på? Ointresse eller okunskap? Både och?

 

Så som ryggmärgsreflex så fortsätter regeringspartierna att höja skatterna för ett folk som redan lever under ett av världens högsta skattetryck. Ja, de svenska kommunisterna som inte ens sitter i regering får alltså vad de önskar. Man använder som vanligt argumentet att behov finns för att säkra vår välfärd - men vem tror numera på sådant floskel? Att vårt välfärdssystem ska gå ut på att vissa försörjer och andra försörjs kommer innebära en systemkollaps. Att kommunister är arbetsskygga i gemen är välkänt och i dagarna är Lars Ohly i rampljuset så som arbetslös sedan 2014 - och han ser nöjd ut. Han har ju trots allt ansträngt sig och sökt femton jobb!

 

Vi får se var det slutar. Tills dess, tänk på detta när du deklarerar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 mars

Fogden är här

 

I år damp min deklaration in i min eletroniska brevlåda. Jag använder Kivra och jag finner det helt rätt för mig - allt ska ligga i molnet eller vad var och en väljer att kalla det. Papper är passé och Kungliga Postverket alias Postnord får syssla med något annat - kanske hitta alla försnillade paket? Visserligen är Kivra rena stenåldern i layout och funktionalitet men det kanske de råder bot på på sikt.

 

Det tråkigaste i deklarationen är det uppskov på skatten då vi sålde vår förra bostad. 1,67% kostar den årligen och det retar mig att vi ska betala skatt på precis allt trots att det i sig är ett systemfel med stigande bostadspriser. Men så länge vi har dyrare lån att betala av så får det vara som det är.

 

Som vanligt åkte jag på restskatt. 6 479 kronor anser de att jag ska betala. Dock har jag reduktion för att ta mig till och från jobbet att luta mig mot. 2016 var ett rekordår avseende arbetade dagar. Röda dagar hamnade på vanliga helger, första maj var en söndag, julafton en lördag och det var skottår med en extra arbetsdag måndagen den 29 februari. Sammantaget betyder det att 2016 års kalender innehöll 253 arbetsdagar.

 

Den 21 mars kan man påbörja deklarationen på nätet. Det mesta är förberett och förtryckt och inte alls så knepigt som under mina föräldrars svettiga kvällar varje vår för att fylla i alla kolumner rätt och riktigt. Är man färdigt med deklarationen senast den 29 mars så får man sina skattepengar senast den 7 april.

 

Avdraget för bilkörning är 18 kronor och femtio öre. Med 32 kilometer till jobbet gånger 2 och gånger 253 dagar landar avdraget på 29 955 riksdaler. Statens hantlangare på skatteverket drar bort tio lakan av detta. Enligt prognos får jag då tillbaka knappt 2 tusenlappar.

 

Glädjande nog så får frugan alltid mycket mera tillbaks än jag då alla kapitalinkomster landar på mig. Med tro, hopp och kärlek så kanske ytterligare tjugotusen kan droppa in till balansräkningen.

 

Min åsikt är dock att vi skattas till döds i det här landet. Åtminstone vi som inget kan dölja. Utöver det så ser våra politiska partier i gemen våra skattepengar så som sina och med självhävd rätt slösa dem på vad helst de finner lämpligt. Inte är jag bitter, int.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ,  intressant?

12 mars

Meningslösa amortering

 

Att konsumera mer än du tjänar i reda slantar är den där basregeln som är lika enkel att förstå som att inse vidden av. Tjänar du tjugotusen kronor efter skatt så behöver du alltså göra av med mindre än det för att kunna bli ekonomiskt oberoende och lugn i själen. Den enklaste modellen är också den att tillse att varje månad fungerar så.

 

Att konsumera de pengar du har är kanske den finessrika komplementsregeln som i nästa steg gör att det privatekonomiska livet ter sig än ljusare. Varje lån är ju i sig ett köp som kostar pengar via räntekostnaden och samtidigt ett lån från dina framtida inkomster då lånet i sig ska amorteras av. Att köpa saker och ting med pengar du redan har är både klokt och behagligt och ditt framtida du slipper dras med dina nuvarande synder.

 

Jag följer Statistiska Centralbyråns rapporter kring hushållskonsumtion och det är uppenbart att svenska hushåll lever på krita. Exempelvis så ökade konsumtionskrediterna med 2,1% sedan ett år tillbaka, så kallade blancolån. Slår man samman dessa med bolån och övriga låneformer så ligger tillväxttakten på 7,2% per år. Det är i sig en mönster som går på fel håll för hushållen. Men jag är inte förvånad då det är lätt att lyssna in sig på hur folk resonerar.

 

Att amortera är för många ointressant och obegripligt. Familjen Penning amorterar modest med femtusen kronor per månad på bolånen och är en del i vårt sparande. Vid senaste månadsskiftet hade vi amorterat 275 tusenlappar. En god vän till mig undrade vad vi sparade i ränta på det. Jag gjorde ett överslag och berättade att det handlade om 238 kronor per månad. Var det allt, replikerade han. Att peta in hela tvåhundrasjuttiofemtusen kronor för att spara 238 kronor? Meningslöst!

 

Men han missade poängen. Att betala mindre i ränta är bra men huvudorsaken är att minska lånet. Pengarna vi amorterar försvinner ju inte i tomma intet utan kommer oss till del när vi säljer bostaden. Att man inte ser detta är märkligt. Dessutom så minskar vi trots allt räntekostnaden varje månad och varje år och ackumulerat är 238 kronor på tio år hela 28 560 kronor. Och vad blir det inte under ett högre ränteläge?

 

Den mest märkliga frågeställningen som jag stött på kring bolån och beskattning vid försäljning, som är 22 % på vinsten, har jag också fått av denna gode vän. Han trodde att det var skillnaden mellan vinsten och belåningen som avgjorde skatteskulden. Så om man köpte en bostad för en miljon kronor och lånade upp åttahundratusen till semester, bil och båt - och sedan sålde bostaden för två miljoner så skulle skatten bli blott 44 tusen kronor. Nä, min vän. Staten struntar i ditt beteende och leverne - skatten blir 220 tusen kronor och du sitter med tjugotusen i skuld.

 

Privatekonomi är i sig inget svårt fastän så många försöker hävda att vi alla är offer för omständigheterna. Jag håller inte med. Ansvaret är mitt. Och ditt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

12 mars

Per Pennings åldrar - del IV - De trettio

Det här är det fristående fjärde avsnittet i en läsvärd serie om Per Pennings åldrar. Och är den inte läsvärd, så är den åtminstone sedelärande. Alla behöver vi ett dåligt exempel.

 

 

När Per passerade trettio års ålder så var han gift med kvinnan i sitt liv, hade köpt ett hus och en kombi, en telning på väg och hade inga pengar. Det fanns inga besparingar, ingen buffert, inget av egentligt värde att sälja. Men Per var ändå glad - pengar är inte allt i livet.

 

Dessvärre var huset som införskaffats inte friskt alls. En yster dans med besiktningsmän, säljare, advokater och tingsrätt följde och den avslutades med en knaper förlikning - säljaren hade snabbt gjort sig medellös och istället fick till dom att betala ett belopp månatligen i sju år. Lite tårar och underläppsdarr ordnade dessutom så att familjen Penning fick en slant från småhusskadenämnden.

 

Ett renoverande både helg och vardag gjorde huset i ordning. Nya lån fick tas och när allt var på rätt köl igen så bodde vi bra. Telningen kom till världen och livet blev sig aldrig detsamma igen. Herr och fru Penning var föräldralediga och jobbade om vartannat, men inga pengar lades på hög. Vi levde utan tanke om sund ekonomi.

 

Per blev arbetslös. Utslängd i en lågkonjunktur. Först förhoppningsfull, sedan beslutsam, slutligen indignerad. Per lärde sig att en arbetslös person är en andra klassens medborgare. Bara ordet 'arbetslös' andas tillkortakommanden, invaliditet och oförmögenhet. Det var en svår tid. Det var en läxa med - mycket få människor vill slippa vara en del av ett sammanhang och inte bidraga till något, det lärde jag mig.

 

Åter på banan - lycklig att åter jobba - började en tanke gro hos Per. Kanske man borde spara något? Lite trevande med fondsparande påbörjades - sexhundra kronor per månad. Fonderna gick inget bra - det blev mindre kvar än vad som sattes in. Att spara tedde sig meningslöst.

 

Men mången plan gjordes i Excel av Per. Hur nå en miljon, exempelvis? Vid tillfället jag fyller fyrtio så har aktier och fonder ett värde av 150 000 kronor. Detta är familjens totala besparingar.

 

Tidigt samma höst så föds den här bloggen. Utan egentligt syfte mer än att dryfta tankar och idéer om privatekonomi. 

 

Någon del V om Per Penning kommer troligen runt 2017 skulle jag tro. Och där är vi alldeles strax. Så, var Per något klokare under sitt fjärde decennium? Stay tuned!

Taggar (blogg): 
10 mars

Per Pennings åldrar - del III - De tjugo

De tjugo, de ljuva unga åren då hyn var slät, blicken klar, armen fast.. Så minns jag det. Eller kanske inte.. Men hur tedde det sig?

 

Jo, strax efter tonåren så klev Per in i den så kallade ungdomen. Jag hade tråkat mig genom gymnasiet utan något större intresse för studier, hela fyra år på en teknisk utbildning. Efter folköl, fester och en avslappnad look gick jag ut med 3,4 i snitt. Aha - en medelmåtta minsann! Inga stående ovationer från lärarkåren, direkt.

 

Jag var desillusionerad men samtidigt övertygad om att jag hade svaren på alla livsfrågor. Men det fanns iallafall ingen PLAN för något överhuvudtaget. Egentligen undrar jag numera hur skallen fungerar på en tonåring? Det måste pågå en avancerad re-wiring av all intelligens och logiskt tänkande. Hos mig var tidshorisonten väldigt kort, nån timme sådär tror jag. Det enda jag visste var att jag skulle in i lumpen ett år senare. Jag var skoltrött, troligen för att det var något man skulle vara, och ville tjäna pengar istället, sa jag. Aldrig mer en skolbänk för mig, bestämde jag.

 

Jag hyrde en liten etta i en större stad och ställde mig vid ett band på en fabrik. Där stod jag i åtta månader och blev än mer uttråkad, medan jag inväntade den något läskiga inryckningen. På min tid blev alla små gossar män genom att göra lumpen, eller värnplikten om vi ska vara helt korrekta. Alla tjejer åkte på språkresa eller som au-pair, medan vi stackars enfaldiga pojkar kläddes i uniform. Rättvist? Kanske inte helt..

 

Lumpen känns idag som en utomkroppslig upplevelse. Jag är inte ens riktigt säker på att det hände på riktigt. Det var ett år med nästan inget innehåll eller behållning, undantaget att jag jämnt frös vilket gjorde att jag ständigt åt - gav mig åtta nya friska kilon. Ekonomifronten var också eländig denna tid. Som mest 26 kronor om dagen och sedan ett muckarbidrag på tretusen kronor.

 

Men NU skulle det jobbas och konsumeras! Ett fabriksjobb till, en lite större lya och en liten bil därtill - sedan full rulle. Men någon ekonomiplanering fanns inte. Det var lön in - lön ut i ett evigt kretslopp! Spara? Nej, Per Penning saknade fortfarande insikt..

 

Stå i en fabrik dag ut och dag in tärde dock på mig mentalt. Det var enahanda, lågavlönat och bara genomtrist, helt enkelt. Efter 2 år fick jag nog, slängde skiftnyckeln och började studera igen. Skolbänken åter, trots alla tidigare försäkringar om att den tiden var över.

 

Studier på universitetet var en lycklig men fattig tid. Att lära det som man själva väljer är helt skiljt från grundskola och gymnasium, det var skoj. Fyra år och en magistersexamen - sen tog det roliga slut. Dax att jobbe igen, sparkapital fanns det inget.

 

Ett första jobb i kontorsstolsfalangen påbörjades - knappa på datorn och vända på papper. Jag trivdes bra, trevliga kollegor och chef. Lönen var helt i sin ordning, men den räckte inte till något sparande inte, ansåg jag då. Däremot så började jag och min sambo att titta efter ett hus, så att vi kunde belåna oss lite till. Jisses, det här börjar låta som 'Poor dad'..

 

Vi fann ett hus vi gillade, lånade sexhundra tusen loppor och flyttade in. Efter sex månader började vi undra varför det luktade mögel..

 

Detta var precis i skarven mellan det glada 20-talet och depressionens 30-tal. Läs mer i Per Pennings åldrar - del IV - De trettio.

Taggar (blogg): 
8 mars

Per Pennings åldrar - del II - Tonåren

Per Penning inledde sina tonår vid tretton års ålder.

 

En viss turbulens rådde redan inledningsvis, jag hade vissa hormonproblem vilket gav ett intressant humörprogram och finnar, oproportionell kroppsform där armar och ben var spindellika på en spolformad kropp samt ett orubbat dåligt självförtroende. Funderingar kring pengar bestod mest i att skaffa dem och omedelbart konsumera dem. Det fanns spelautomater, flipperspel, godis och serietidningar som behövde uppmärksamhet. Att spara fanns inte längre på agendan, däremot fanns mina besparingar kvar tack vare mina föräldrar.

 

Åren gick, de yngre tonåren avlöstes av de äldre. Per var en gänglig, uttråkad gymnasist med stort sömnbehov. Pengar var fortsatt ett behov som skulle användas till alkohol, inträdesbiljetter och numera också kläder, helst med en liten krokodil på. Spara? Vad var det?

 

Nej, istället så hade jag från arton års ålder vantarna på mina besparingar, som togs ut och konsumerades upp. När tonåren var slut var också slantarna det. Jag var utblottad, men inte ens det begrep jag. Jag hade fortfarande ingen kännedom om ekonomiskt ansvar, troligen inte ens ansvar som begrepp. Ni som minns era tonår kanske var som jag - levde i en liten kaosvärld där andras syn på dig var avgörande, där självförtroende inte fanns och livet oerhört kortsiktigt.

 

Jag avundas inte tonåringar alls, möjligen bara deras ungdom. Det är tuffare nu än på 80-talet för de unga, men deras biologi skiljer sig inte från när vi var i deras ålder.

 

Nåväl, tjugo fyllda är nu Per Penning. Medellös, idélös, hopplös.. Nästa avsnitt - De tjugo kommer i sinom tid.

Taggar (blogg): 
6 mars

Per Pennings åldrar - del I - Barndomen

För en herrens massa år sedan, nämligen i slutet av det frisläppta sextiotalet, föddes unge herr Penning. Troligen var jag vid denna tidpunkt helt medellös, vilket vid tillfället inte bekymrade mig nämnvärt. Det gäller nog de flesta i den ålder jag var då, skulle jag tro.

 

2 föräldrar och 2 äldre syskon fanns i familjen. Fader med eget företag och moder med kontorsjobb. Boende i mindre villa i mindre stad. Hund också minsann. Prata om svensk medelklass?

 

När det gällde barn och pengar vid denna tidsålder var det vanligt att inneha en så kallad Bankbok. En bankbok förvarades i hemmet, togs fram och bringades till det lokala bankkontoret (Sparbanken hette den - det fanns inga alternativ) när det skulle sättas in eller tas ut pengar. I bankboken stämplades det med hjälp av en maskin debet och kredit. Jag hade en bankbok, jag.

 

Bankboken fylldes under mina första år på med pengar, i storleksordningen ett till två tusen riksdaler (så som jag minns det). Dessa slantar kom i form av gåvor och insättningar av föräldrar och släkt. Mitt första minne av bankboken är när jag är runt sex år gammal.

 

En annan vanlig företeelse var Spargrisen. Detta var en attiralj som Sparbanken delade ut till barn i samband med Sparbankens dag samtidigt som barnen fick ballonger och godis. Spargrisen var i hårdplast och kunde öppnas endast med en nyckel som banken hade. Om man la i sina mynt i spargrisen kunde man sedan gå till banken som öppnade spargrisen och tömde den i en mynträknare. Det var spännande att titta på. Sedan sattes slantarna in på min bankbok. Jag hade en spargris, jag.

 

Den var egentligen ingen gris, utan var en liten jordglob med texten 'Många bäckar små..". När jag var lite större, runt tio år tror jag, försökte jag vittja bössan flera gånger men den var smart konstruerad så det var nästan omöjligt att få ut några pengar ur den.

 

Jag fick veckopeng i min barndom. I början var det en krona, senare blev det två. Denna lades ofta i sparbössan. Vars innehåll hamnade på bankboken. Ibland fick man ett slant av mormor. Eller av någon släkting i övrigt, till exempel på födelsedagar.

 

Mitt förhållande till pengar var bekymmerslöst eftersom det aldrig var något vi barn pratade med våra föräldrar om. Att pappa jobbade visste jag men inte varför. Likaså mamma. Räkningar, boendekostnad, mat.. det fanns inte på kartan. Pengar köpte man leksaker för. Eller något annat kul.

 

Vi var troligen inte en fattig familj, men heller inte rik. Min fars företag var av den variant där arbetsinsatsen inte gav den utväxling i lön som en anställning skulle gett. Han jobbade i mina ögon på tok för mycket (vilket orsakade en kollaps i femtioårsåldern) vars slit gav för lite i plånboken. Vad min mors kontorsjobb gav har jag ingen aning om än idag. Men jag fattades inte något i min barndom.

 

Men jag vet iallafall att jag som barn inte lärde mig ett jota om VARFÖR jag sparade pengar på banken. Syftet saknades i helhetsbilden. Jag lärde mig inte heller pengars värde, vad de används till, hur de intjänas och hur de genomsyrar våra liv. Jag sparade och sparade på min bankbok men hade ingen aning varför. När jag var tolv år fanns det ungefär tiotusen kronor på mitt konto. Vad hände med dem? Spännande fortsättning i episod II - Tonåren.

Taggar (blogg): 
5 mars

Vad barn bör veta

 

Ämnesområdet pengar slutar aldrig att fascinera mig. Som barn fick jag aldrig någon skolning kring ekonomi hemma - mina föräldrar kommer från arbetarklass och av någon anledning så tycktes det ha varit ett ointressant område att tala om. Jag och mina syskon fick lära oss att vara artiga, duktiga i skolan, sköta hygienen och liknande basala förmågor men inget pratades det om slantar. Jag sparade mynt i en spargris och satte in på ett konto men jag fick aldrig reda på varför. Idag önskar jag att min förståelse och därmed motivation varit bättre.

 

Vad bör då barn av sin tid veta om pengar och ekonomi innan de flyttar hemifrån? Jag tror att viktigast är att berätta om de enkla sakerna och inte kring val av fonder, pensionsförsäkringar och aktier - utan om det basala och hur det kopplar mot livet i stort. Var och en känner också sina egna barn bäst och har då också lättare för att hitta rätt nivå.

 

Till mina barn skulle jag vilja tala om behovet av pengar för att kunna leva ett liv där valen är ens egna. Nästan all trygghet bor i en god ekonomi - den betalar hyran, maten på bordet och alla möjligheter. Skulder, däremot, sätter käppar i hjulet till att sätta spännande planer i verket - det kan vara resor, utbildning eller att starta ett företag. Mina barn behöver veta att vanan att spara nu för senare är bättre än att spendera allt nu.

 

Samtidigt, mina små telningar, så ska man inte vara allt för försiktig men sin ekonomi. Att bara ha pengar är att bara.. ..ha pengar. Livet pågår och ett liv är det i bokföringen. Pengar innebär möjligheter som sjösätts när de används. Ni ska bara se till att göra övervägande kring hur ni vill använda dem. En god ekonomi ger dig trygghet men inget annat. Pengarna bara sitter där och väntar på att användas för att uppfylla dina drömmar, glöm inte det.

 

Barnen små, många människor tänker bara på pengar så som en trygghet eftersom de inte har en. Vi i vår familj har en god ekonomi men det kommer av ansträngning. Jag och mamma har studerat hårt, haft skitjobb med dålig lön i början och stigit upp varje morgon under många år för att bygga en sund privatekonomi. Samtidigt så har vi haft tur -  tur med hälsa, möjlighet till utbildning och var vi fötts och i vilka familjer.

 

Så ni ska aldrig känna skuld utan enbart tacksamhet. I era vuxna liv hoppas jag att ni kommer att leva de liv som ni vill göra men med en tacksamhet kring vad det är som ger er möjligheterna - en god ekonomi.

 

Jag kommer inom kort att återpublicera några inlägg från förr kring mina åldrar. De handlar om min oförmåga genom åren kring pengar - de dyrköpta läxorna.

 

Ekonomiprat, Barn, Privatekonomi, intressant?

Taggar (blogg): 
4 mars

Månadssummering 2017 Februari

 

Hönan flyger! Där tog februari raskt slut och det blev en ny månad. En härlig skidresa förgyllde vecka tio men nu är en annan åter i grottekvarnen. Det är kul att jobba men det tar då för mycket tid ska ni veta. Jag tjänar hyfsat bra tycker jag så guldhönan matas med så mycket guldkorn det bara går.

 

Det finns fördelar med korta månader så som denna som passerade - mindre kostnader och mera lön blir det av automatik. Galet mycket pengar in gjorde att en hel del kunde sparas och placeras. Restbeloppet efter ordinarie betalningar och sparande blev drygt sjuttontusen riksdaler -hönan göddes med tjugotvå lakan.

 

Ett träningskort på drygt tretusen kronor var en av de större avvikande utgifterna som egentligen inte är en utgift - slantarna komma åter från arbetsgivaren nästa månad så som friskvårdsbidrag.

 

Realtillgångarna som är två personbilar och en villa värderas idag till 3 633 307 kronor i min kalkyl. Sådant är alltid lite vanskligt så därför ligger detta helt utanför min kalkyl.

 

Kapitaltillgångarna ökade med 7,25 % eller 46 576 kronor sedan förra månadsskiftet varav 36 000 kronor är sparade slantar denna månad. Utmärkta siffror tycker jag.

 

Skulderna minskade med 0,24 % eller 6 498 kronor. Inte superbra men alltid i rätt riktning.

 

Skuldsättningsgraden är numera 418 % och ned från förra månadens 451 %.

 

Prognosen för helåret är nu att nå 34 % ökning av kapitaltillgångarna och minska skulderna med drygt 4 %. Balans mellan skulder och kapital tycks kunna nås under 2021 då vi är 54 år gamla. Ja, huset räknas så klart inte in i den balansen. Skulderna är avbetalda 2040 då vi fyller 73 år med nuvarande amorteringstakt.

 

Ja, det var det hela. Ytterligare fyra månader framåt ser finfina ut och inte omöjligt att sparandet kan nå en hundrafemtio papp ytterligare.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 mars

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (35)

Taggar