PerPenning
Likes
245
Antal inlägg
460
Följare
52
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
11 juli

Från ryggmärgen

Det kan vara lite kul att vara sjuk också. Man kan exempelvis ägna mer tid åt Twitter - denna galna kanal som kan liknas vid ett exhibitionistiskt horstråk - var och en behöver sälja sina varor så inbjudande som möjligt men helst inte avslöja vad som döljer sig bakom desamma. Politiker, inte minst, tror fullt och fast att sociala medier är deras livlina för att få vara med framgent vid den svenska smörgåsbordet och att medborgarpöbeln som läser deras tweets är mindre begåvade mentalt än vad de är - vilket misstag!

 

Idag gick jag helt omedvetet i polemik med vår numera ganska berömda samordnare mot  våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, som tog över detta uppdrag efter två fullständigt inkapabla personer - Alice Bah Kuhnke samt Mona Sahlin. Hillevi Engström är här med sina fyra veckor inte värd att nämnas i sammanhanget. Det måste vara en guldsits att ta över efter dessa båda klåpare - det räcker ju att man bara gör liiite bättre ifrån sig så kan man få lovord och ryggdunk. Tyvärr är ju Annas bakgrund för rollen illa vald, lite som att en rörmokare skulle börja göra en nagelbyggares jobb - det är knappast rätt meriter som varit orsaken till valet utan, i sedvanlig ordning, en svågerpolitiskt tillsatt tjänst.

 

 

I tweeten på bilden ovan, som Anna får hopp kring, sitter Salahuddin Barakat, välkänd imam som ser kvinnor så som smutsiga, och även Antje, svenska kyrkans nedmonterare numero uno. Det enda som är fint i bilden är att ingen föds till extremist, resten är förljuget.

 

Anna fick just den frågan kring vad det är för hoppfullt med herr Barakat i ovan bild och får då ett ryggmärgssvar tillbaka som inte är ett svar utan ett simpelt påhopp. Barnrumpor som går i vuxna skor har jag svårt för och jag hoppade in i debatten, se nedan.

 

 

Jag blev full i skratt och samtidigt lite rädd. Kvaliteten är så låg på dessa människors förmågor. Anna gillade inte min anonyma profil eftersom hon troligen utgick ifrån att jag var ett politiskt troll, kanske på högerkanten. Men det är jag ju inte - blott en familjefar som arbetar på riktigt, bor i villa och klappar katt. Men jag är inte dum och jag vill av många skäl inte gå på catwalken. 

 

Jag svarade Anna att hon gärna får kontakta mig via mail så kan hon få närmare information om vem jag är. Vi får väl se om hon vågar.

 

Om nu Anna inte blir färdig med att kontakta mig så må så vara. Hon kan ju med all rätta utgå ifrån att jag är:

  • medelålders
  • vit
  • man

Check på alla tre och redan där är jag en paria för de flesta så kallade feminister. Men skillnaden är att många av de som står på barrikaden för feminismen inte har egna döttrar som de behöver oroa sig för i det samhälle som nu växer fram med kvinnohat, likt det patriarkala struktur som Salahuddin Barakat företräder. 

 

Jag väljer bort feminism för humanism alla människors lika värde oavsett vad eller vem du är. Jag lovar er - jag kommer att slåss, och det hårt, för att mina barn, oavsett kön, ska ha samma förutsättningar och värderas lika. De som inte ställer upp på det har faktiskt - inte - här - att - göra.

 

Kanske rasist? Ja, varför inte? Kläm in det också. Jag kallade chokladbollar för negerboll som barn men det har jag slutat med. Jag anser att all religion alltid är underordnade mänskliga värden och rättigheter. Jag tycker inte att Pippi-böckerna är rasistiska utan något för sin samtid. Jag vet inte många som likt jag har arbetat på en arbetsplats med 27 olika nationaliteter. Hur många invandrade känner du, Anna? Ska vi tävla? Jag vet också därför att goda och onda människor och allt däremellan bryter alla ursprung och kulturer. 

 

Anna har ett svårt jobb - jag hade inte velat ha det då jag känner min begränsning i förmåga. Varför gör inte du det, Anna? Handlar allt om karriär? Du har inte kompetensen och är snart utbytt. 

 

Politiker i stort - sluta vara naiva. Tro inte att väljarkåren är en skock får. Valet 2018 kommer tydligt att visa vilka som visade oss respekt, lyssnade på oss och tog våra problem på allvar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
1 juli

De som jagar

 

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

 

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

 

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

 

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

 

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

 

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

26 juni

Kassa semester

 

En regnig midsommar flöt förbi och nu kylslagna, blåsiga dagar. I plånboken råder dock högtryck med inkomster i den högre skolan. Visserligen den sista månaden av denna dignitet innan vanlig vaniljvardag kommer åter med normala inkomstnivåer. Drygt två veckor återstår av kneg och knog innan tre veckor av lediga dagar hägrar. Åtnjuter samtidigt stor frihet just nu och har möjlighet att arbeta hemifrån i hög utsträckning.

 

Semestrande blir på hemmaplan i år. Svensk sommar kan vara underbar, något vi hoppas på. Dessutom så sparar man pengar. I min strävan att vardag ska vara värd mer än sitt namn så blir heller inte de lediga dagarna skurna med så skarp kontrast - förväntningarna på semestern haussas inte upp. Finansieringen är därför inget problem det heller.

 

Därför hade jag heller inte kunnat svara trovärdigt på Nordeas undersökning kring semesterkassan. Svenska hushåll satsar dryga artontusen kronor på årets semester. Av dessa avser mer än åtta procent att låna eller nyttja krediter för att betala den. Lika många vet fortfarande inte varifrån semesterpengarna ska komma. Semester är en av svenskens största unna-sig-post i en obefintlig budget?

 

Det tar mig utsökt in på funderingar kring att låna pengar. Det har slagit mig mer än en gång att just att låna pengar är allra bäst när man har råd - det vill säga att det inte finns någon risk att du inte ska kunna betala tillbaka pengarna och att du i sak tjänar på lånet, så som med en avgiftsfri kredit med kopplade fördelar och fringisar. Lånar gör dessvärre de flesta då de inte kan finansiera något de gärna vill ha. Och med det följer skuld, ränteskuld och skuldkänslor.

 

Jag har satt in ett mindre belopp i Lendify och blev snabbt varse att låna - det gör man gladeligen. Heminredning, bil och elektronik ser jag redan att det är populärt - men också lånekonsolidering, sådant som Lyxfällan ägnar sig åt med sina adepter. Man lånar till över tio procents ränta och ännu högre. Det är ingen lögn att jag fascineras.

 

Det är dyrt att vara fattig, det har jag lärt mig. Däremot behöver man inte vara rik för att köpa billigt - det handlar blott om att ha lite marginaler. Och vägen dit är inte speciellt lång för de flesta. Så varför är det så svårt då?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 juni

Det blir roligt sen

 

Långhelg utan vila och nu är det fredag. Tagit semester tre dagar för att genomföra studentfirande av vår äldsta. Arbetsamt men ack så roligt har det varit. Nu är kalaset dock över och vi sorterar in porslinet och besticken. Slitna är vi, herr och fru Penning, och en slant har härligheten kostat - men är det något som ska få kosta så är det väl sådant som är skoj och skapar ljuva minnen?

 

Presenterna flödade över telningen med allt från salladsbestick och vackra skålar till presentkort och smycken. Hennes föräldrar stack dock ut en aning så som de enda som skänkte barnet det som med tiden skapar något faktiskt värde. Salladsbestick går ur tiden, skålar i kras, presentkort shoppas bort och smycken tappar modernitet. Vår gåva, däremot, står emot tidens tand, är evigt populär och avundsvärd, skänker tid för lycka och lugn för framtid - vi skänkte helt enkelt aktier till flickans depå.

 

Att påstå att pengar är anonymt och trist, det håller jag faktiskt med om. Pengar är blott medel för något annat i sin förlängning. Aktier, däremot, har en personlighet. Att äga en del i ett företag som gör något som man själv tycker om eller på annat sätt attraheras av är något fint och bra. Aktier är ju ett delägarskap i en verksamhet och kan aldrig bli tråkigt, enligt mig.

 

Gåvan var aktier i två företag som kära barnet tycker mycket om - Netflix och Walt Disney. Båda företagen är framgångsrika inom sina områden så som film, TV-serier och strömningstjänster. Och med tanke på att hon konsumerar en inte helt blygsam del av sin tid på produkter från dessa båda företag så är det i sig ett delägarskap i hennes liv och leverne.

 

Att få aktier i studentgåva är uppskattat. Däremot är det kanske inte lika skoj att få det när man fyller 10 år, går ut nian, konfirmerar sig eller i julklapp. Men det ska man inte bry sig om utan man ska helt lakoniskt berätta, så som Sunes pappa gör i filmerna, att det blir roligt sen. Det är trots allt helt annorlunda jämfört med förr då jag som barn kanske fick enkronor upptejpade på ett kort eller en hel femhundralapp av mormor till jul - det fanns ingen sparkultur, inga tankar om ekonomisk frihet eller att bygga något bättre för framtiden. Jag gick bara till affären och handlade upp alltsammans.

 

Både far och mor Penning jobbar på att lära ut till våra små att det är enkelt att bli välbeställd så länge som man låter tiden vara ens vän. Det går inte att plantera ett träd för tjugo år sedan men det går att göra det nu. Och ju snarare nu är desto bättre. Och inte minst är det så att en modern kvinna av idag ska vara ekonomiskt oberoende och sin egen lyckas smed. Och där är en sund privatekonomi i botten nog så väsentlig.

 

En trevlig helg önskas er alla!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

4 juni

Kranka blekheten

 

Det finns säkert någon synnerligen mänsklig psykologisk förklaring. Ibland säger man eftertankens kranka blekhet - när man menar att hastiga, ogenomtänkta beslut leder till oro och ångest. Vad tusan har jag gjort, helt enkelt. Uttrycket kommer förresten ifrån Hamlet och dess lite längre variant, för oss som vill verka lite extra viktiga och pseudointellektuella, lyder: Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.

 

Jag och frugan tog igår en tur till en bilhandlare för att där kika på en bilmodell som jag grundligt gjort research på och varande av god byggkvalitet - faktiskt utnämnd till årets bil mer än en gång. Målsättningen var egentligen den att frun skulle prova den så att hon kunde ge sitt godkännande att bilen var i sin ordning. Men väl i butiken och efter provkörningen kom den där underliga känslan krypande - vi skulle kanske slå till, nu med en gång? Shoppinggenen aktiverades.

 

Bilen vi provade var inte i den prisnivå vi hade tänkt oss utan betydligt högre: 109 tusenlappar. Lik förbaskat så står vi där i butiken och jämför denna vagn med en nyare, likadan som kostade ytterligare 20 tusen mer! Äh, det är ju en liten kostnad för en 2 år nyare bil och hälften så många mil på mätaren?

 

Den var som ny, den där dyrare droskan. 129 000 kronor kändes som ett fynd. Att den var så fin, påpekade säljaren, var att den gått som privatleasing vilket i sig gör att dessa bilar ofta är i bättre skick än företagsleasing. Det beror på att varje repa eller bula i bilen kostar när kontraktet är över. Vad betalade de då, undrade jag. Ja, sa säljaren, för denna bilen var månadskostnaden 2 495 kronor. Oj, nästan nittiotusen kronor på 3 år? Då känns ju 129 tusen som hittat!

 

Fru Penning räddade situationen med att barskt påminna mig om dels syftet med besöket och vår ursprungliga prisnivå. Jag kände mig just då besviken men idag så oerhört tacksam. All min rationalitet var som bortblåst igår - betänk vad lite eftertanke kan betyda.

 

Just nu tittar vi på bilar upp till nittiotusen kronor - en nivå som vi tänkte från början. Nittontusen kronor mindre eller trettionio beroende på vilken bil vi kommit hem med igår. Och då hade vi stått där - med eftertankens kranka blekhet.

 

Jag har kollegor på jobbet som kör fantastiska bilar - det skulle jag också vilja. Det är förmånsbilar de valt att ta ut mot löneavdrag. Det är inte ovanligt med 4 eller 5 tusenlappar i kostnad per månad. Kul i stunden att köra, surt att lönen minskar och riktigt illa att tjänstepensionen påverkas negativt. Det är inte värt det, inte i något hänseende.

 

Så vad är sensmoralen? Jo, att aldrig ta beslut i stunden som allvarligt påverkar din privatekonomi. Tänk efter, sov på saken och räkna efter. Lite inte på din hjärna och vad dopamin kan göra med den.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 juni

Tids nog

 

Att nå ekonomiskt oberoende - vad är det? Egentligen? Är det detsamma för dig som för mig? 

 

Själv har jag, desto äldre jag blivit, insett att glädjen i vardagen, i de små tingen och skeendena överskuggar det mesta. Förmågan att vara mer i nuet och mindre i tankar bidrar till detta. Jag har nästan inget intresse längre för prylar utan mest för upplevelsen. Så för mig är nog ekonomiskt oberoende att ha tillräckligt ekonomiskt för att tillgodose mina dagliga behov utan att behöva lönearbeta.

 

Idag drog Guldhönan in sjuhundratjugosju kronor utan att jag gjorde ett jota åt det. Det är mer än hälften av vad jag sliter och släpar för under en träldag. Att bygga en passiv inkomst är som att anlägga en trädgård - slitet är underordnat tiden. Visst ska det grävas och vattnas i början men för att den ska prunka behövs sol och tid också.

 

Det sägs att de flesta människor överskattar vad de kan åstadkomma på ett år. Samtidigt så underskattar de vad de kan åstadkomma på ett decennium eller två. Tiden är en viktig faktor.

 

För att kunna bli ekonomiskt oberoende så måste man lösa en enda fråga - att varje månad alltid göra av med mindre pengar än vad man drar in. Det här behöver man göra i goda tider och i sämre. Minst lika viktigt som att spara och skapa avkastning är att inte förlora pengar i för stor grad. Det finns inga fler hemligheter. Men glöm inte tiden, som sagt. Och börja idag.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

28 maj

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

14 maj

Bara bo

 

Att bo är en livsstil - det har jag insett. Det handlar mindre om att ha tak över huvudet och en dräglig tillvaro än att signalera något och att visa upp. För många år av fred, lugn och ro där nu allt som är basala behov tas som helt självklara, då räcker det inte att bara bo.

 

Jag fastnade för ett så kallat hemmareportage jag läste i en lokal skånetidning där en familj stolt visade upp sin nybyggda fina villa. Bilderna är minst sagt betagande. För att vara en tvåbarnsfamilj så syns inte ett spår av att man lever en vardag i detta hus. Allt skiner, blänker, är rent bortom pedanteri och är samtidigt, liksom, dött. Det liknar en möbelkatalog. Inte alls så som det ser ut där människor lever.

 

En tomt på detta område kostade c:a 1,2 miljoner kronor. Bostaden ifråga lär ha kostat minst 3 miljoner att bygga. På infarten står en nyare blank bil. Alla möbler är nya. En mängd saker med så kallad design pryder rummen. Ett nytt hus kräver mycket. Ett nytt hus kräver nya möbler. Ett nytt hus kräver ständig förändring. Ett nytt hus kräver att det byts ut, målas om och ändras - för det handlar inte om att bo utan att ha en livstil.

 

Svensken har ett besynnerligt förhållande till att bo. Vi lägger i snitt en femtedel av vår disponibla inkomst på bostaden vilket i sig inte är konstigt då hemmet är vår viktigaste statussymbol. Vi lånar massor med pengar för att kunna skapa och underhålla denna illusion som den är - enligt mig. Svagheten i att ägna tid, pengar och energi åt att signalera rätt saker är synnerligen.. ..korkat.

 

Svenskarna är besatta av bostäder – var de ligger, hur de ser ut och vad de kostar. Att surfa på bostadssajter är en vanlig hobby. Man drömmer kring de där kittlande bostäderna som är ouppnåeliga. Eller kanske var? Man kan låna mer än någonsin till sina drömmar. Som kanske blir en mardröm när räntorna stiger.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 mars

Vad du vill att det ska vara

 

Nä, nu lägger jag av. Jag tittar inte mer. Det är ju samma sak hela tiden och i de värsta programmen är det dessutom en familj med barn. Nära vräkning och samtidigt rökning, hämtpizza, red bull och läsk i mängder. Och så gör de därför av med dubbelt så mycket som de tjänar och har hundratusentals kronor i skuld utan att egentligen äga något alls mer än billig heminredning som skriker ut carpe diem och here lives a happy family. Och alla är håglösa, pratar inte med varandra och verkar galet korkade. Och dumheten tycka aldrig ta slut för onekligen har de inga problem med att hitta nya offerlamm till tv-serien. Nej, det får räcka nu.

 

Så tycker numera fru Penning och jag får ensam boka mig framför Lyxfällan. För jag tycker att det fortsatt är fascinerande och märkligt nog inspirerande - det finns de som är än slarvigare än jag med pengar. Jag har svårt att svara på vad det är som attraherar mig. Och inte sällan så spolar jag mig genom avsnitten då det egentligen är människoödena i inledningen som fascinerar mest.

 

En del ser kanske bara dumma människor. Jag inbillar mig att jag ser resignerade sådana. Någonstans har det gått över styr och håglöshet och hopplöshet breder ut sig. Man tappar bort möjligheten att se lösningar och energin försvinner.

 

Att tillförskansa sig en trygg privatekonomi har så mycket gott med sig. Att slippa tänka på pengar är i sig ganska skönt då livet är så mycket annat. För vad är är meningen med livet om inte att slippa oroa sig? Livet är enkelt och ska få så förbli.

 

Monty Pyhton tog sig an ämnet i sin musikaliska komedifilm The Meaning of Life. Vem minns inte Every sperm is sacred och the Penis song? Mest känd är väl dock Always look on the bright side of life och den är en riktig tröstesång.

 

Min egen favorit är nog ändå Douglas Adam:s The Hitchhikers Guide to the Galaxy där superdatorn Deep Thought konstrueras av en ras av hyperintelligenta varelser och sätts till att beräkna svaret på livet, universum och allting. Efter drygt sju miljoner år kommer svaret från Deep Thought: svaret är 42. Dessvärre har man då glömt bort frågan och svaret förstår man inte alls.

 

Douglas Adams var dock en duglig programmerare och en asterisk, eller stjärna, används ofta till betydelsen vad du vill att det ska vara. Och i ASCII-språket är just en asterisk definierad av siffran 42.

 

Så, i historien av Douglas Adams får en dator frågan vad den sanna meningen med livet är - och svaret blir vad helst du vill att det ska vara. Enligt min mening brilliant - även om Adams förnekade alla referenser till annat än ett enkelt tal.

 

Oavsett, att livet är, och blir, det du gör det till är inget annat än en djup tanke - och i sig en sanning. Men det är inget jobb och ingen ansträngning. Livet finns i de små gesterna, i rofyllda insikter och de stilla stunderna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
2 mars

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (82)
Jul (9)

Taggar