PerPenning
Likes
239
Antal inlägg
409
Följare
49
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
4 dagar

Stressfri ekonomi

 

Har fortsatt lyssnat vidare på Lyxfällan:s podd men har insett att de har inget mer torrt krut att komma med efter alla dessa år. Jovars - att bistå människor utan vett eller sans med hjälp att göra hopbakslån, sälja bohaget och bilen samt rekommendera parterapi eller kickass-mentalkollaps är ett recept som matas om och åter i TV. Podden är än värre och varannat avsnitt är dessutom sämre än sämst då herrarna Grimlund/Hedberg intervjuar någon menlös person kring det mesta - utom ekonomi.

 

De båda tycks vara riktiga tråkmånsar med, vad det verkar, präktigt tråkiga leverne. Jag kan ha fel men inte hörs det att det är roligt att ha koll på sin privatekonomi. Nej, snarare lyser en småländsk snålhet igenom med en riktigt gniden falsett och trist, intill döden, dialog kring att vara stolt över att snåla in på det mesta. Jag orkar inte höra mera.

 

Ekonomi ska vara kul. Ekonomi måste vara kul - annars struntar vi i det. Människan är född för att underhålla sig och att ha koll på sina finanser är inte nödvändigtvis roligt. Många människor vill inte ha koll på sin ekonomi utan vill att det fungerar av sig självt. Och det kan det göra med lite enkel budgetering.

 

En stressfri ekonomi innehåller ett enkelt recept - att alltid betala allt med redan intjänade pengar. Glasyren på den tårtan är att betala allt med förra månadens inkomster. En tvåstegsraket - först tårtan. När den delen fungerar, börja jobba mot garneringen. De pengar du tjänar denna månad, vanligen runt den 25, ska buffras till nästa månad - 30 dagar!

 

De flesta människor lever från lön till lön. När de får pengar så spenderas de omedelbart. Eller så är de redan spenderade i förväg via krediter. Räkningar ligger och bara väntar på att slantar ska komma in i ekonomin för att genast slukas. Detta innebär diverse balansakter, ibland förseningar och en hel del stress. Bli inte sjuk, för tusan - här kommer nästa räkningshög farande!

 

Med 30 dagars framförhållning så är det bara att betala räkningen när den kommer. Enkelt och stressfritt. Du har skaffat dig en marginal och en tidsfrist. I sin tur leder detta till en möjlighet att ta bättre beslut och dra fördel av bra erbjudanden. Det är dyrt att vara fattig men ofta också dyrt att leva från lön till lön. Att inte shoppa en lönehelg utan när det är rea är helt rätt. Att gå ut och äta på restaurang är trevligast helgen före lönen - då finns det gott om lediga bord.

 

Jag sammanfattar - att budgetera är enkelt, roligt och nödvändigt för en stressfri tillvaro kring sin privatekonomi. Den skapar kontroll på dina pengar och leder till garanterat bättre livskvalitet.

 

Nu inser jag att jag egentligen är nästan lika tråkig som Grimlund och Hedberg. Men bara nästan. Ekonomi är roligt men i sanning är det svårt att förmedla det buskapet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

7 maj

Farbar

 

Då avslutades ännu en vecka med en fin uppgång. Min defensiva fondportfölj steg med 0,64% och är nu upp 7,93% för året - det motsvarar för mig nästan en och en halv nettomånadslön. En annan gläds och det känns positivt. Det är som om jag hade en lön som var 35 % högre än den som står på lönelappen.

 

Tänk vad ett sparande kan innebära! Människor i gemen jagar ständigt högre löner för att kunna leva sitt statusliv när det inte behövs. Rata statusjakten och spara pengarna så blir du i slutänden likväl den rikaste knösen på gatan. Att vara avundsjuk på grannens privatleasade BMW-Suv är inget för oss som blir de som har mest tid, minst stress och rikaste liv av alla.

 

Det pratas ganska mycket kring bilars vare elle icke vara på min arbetsplats. En del av mina kollegor väljer att slentrianmässigt köra med förmånsbil i arbetet och punga ut bruttobelopp bortåt 6000 kronor per månad. Men så skönt! Bara nya bilar och aldrig några problem med dyra verkstadskostnader. Äntligen dags att byta bil! Det har gått tre år sedan sist. Vilken ska du välja den här gången? Audis nya modell så klart. Eller Volvos senaste kanske?

 

Men det är ju inte bara ett bruttolöneavdrag och kostnad för förmånsvärde. Räknar du med tjänstepensionen så är det mycket mera. Tjänstepension beräknas nämligen på lönen efter bruttolöneavdrag. Din tjänstepensionsinbetalning på dessa högre lönedelar är 30 procent av lönen. Det innebär att du går miste om 1 200 kr varje månad genom ett bruttolöneavdrag på 4 000 kr.

 

Detta blir under tolv år uteblivna inbetalningar på 172 000 kronor. Om vi räknar med en avkastning på 5 procent tills du blir 65 år är det närmare 350 000 kronor som du går miste om. Om du fortsätter att ha kvar tjänstebilen på samma villkor i ytterligare tio år, tills du fyller sextiofem, så går du istället miste om cirka 520 000 kronor i pensionskapital. Det ger en minskad tjänstepension på cirka 2 000 kronor per månad livet ut. Att ha tjänstebil i 22 år kommer alltså att kosta dig hela 1 368 000 kronor - förutom förmånsbeskattningen.

 

Privatleasing då? Är det ett bra alternativ? Nä. Nya bilar är oavsett hur du väljer ett dyrt kapitel. Och leasing omfattas inte heller av konsumentköplagen. Leasingföretagen kan också höja avgiften om exempelvis räntan stiger. Om det blir fel på bilen och den inte kan användas under en tid blir det inte billigare för dig. Du får inte dra av någon summa utan måste ändå betala full månadsavgift till den du leasar bilen av. När det inträffar fel på bilen kan du hamna i en mycket komplicerad situation. Det kan vara oklart var du ska rikta dina anspråk till. Är det mot leasingföretaget eller är det mot billeverantören? Du kan komma att behöva experthjälp.

 

Ifall du ångrar dig och vill avbeställa leasingen - innan du får bilen - kan det kosta mycket pengar. Dessutom måste leasingbolaget gå med på en avbeställning för att det ens ska vara möjligt. Du tvingas betala för leasingbolagets kostnader till leverantören och en avbeställningsavgift på två procent av nybilspriset eller lägst 3 000 kronor. Och det är dyrare än om du måste avbryta ett vanligt bilköp. Du har generellt inte rätt att säga upp avtalet i förtid och är alltså fast i avtalet under hela den överenskomna löptiden - vanligen tre år. Om leasingavtalet går med på en uppsägning riskerar det att bli mycket dyrt. Ofta handlar det om 35 procent av återstående leasingavgifter.

 

Övermil kostar skjortan - du kan inte ändra antal mil under avtalstiden. Ifall du får ändrade körvanor, exempelvis måste pendla längre till och från arbete, kan du tvingas betala för att du kört "övermil" - alternativt att du står med en bil som du betalar avgift för, men inte kan köra eftersom du redan använt upp milen. När bilen lämnas tillbaka efter leasingperiodens slut ska den vara i normalt skick, men vad som bedöms som normalt skick eller onormalt slitage kan vara oklart. Som konsument är du utlämnad till leasingbolagens bedömning.

 

Detta roar mig inte alls så jag väljer en begagnad, minst 2 år gammal bil och absolut max etthundratusen riksdaler. Och den köpes kontant med sparmedel. Bilar är dyrt nog ändå. Och tro mig, det svider likväl i skinnet att behöva plocka penningar ur besparingarna - en känsla som sällan uppstår vid köp på kredit eller över tid. Och det är i sig en god övning.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 mars

Per Pennings åldrar - del IV - De trettio

Det här är det fristående fjärde avsnittet i en läsvärd serie om Per Pennings åldrar. Och är den inte läsvärd, så är den åtminstone sedelärande. Alla behöver vi ett dåligt exempel.

 

 

När Per passerade trettio års ålder så var han gift med kvinnan i sitt liv, hade köpt ett hus och en kombi, en telning på väg och hade inga pengar. Det fanns inga besparingar, ingen buffert, inget av egentligt värde att sälja. Men Per var ändå glad - pengar är inte allt i livet.

 

Dessvärre var huset som införskaffats inte friskt alls. En yster dans med besiktningsmän, säljare, advokater och tingsrätt följde och den avslutades med en knaper förlikning - säljaren hade snabbt gjort sig medellös och istället fick till dom att betala ett belopp månatligen i sju år. Lite tårar och underläppsdarr ordnade dessutom så att familjen Penning fick en slant från småhusskadenämnden.

 

Ett renoverande både helg och vardag gjorde huset i ordning. Nya lån fick tas och när allt var på rätt köl igen så bodde vi bra. Telningen kom till världen och livet blev sig aldrig detsamma igen. Herr och fru Penning var föräldralediga och jobbade om vartannat, men inga pengar lades på hög. Vi levde utan tanke om sund ekonomi.

 

Per blev arbetslös. Utslängd i en lågkonjunktur. Först förhoppningsfull, sedan beslutsam, slutligen indignerad. Per lärde sig att en arbetslös person är en andra klassens medborgare. Bara ordet 'arbetslös' andas tillkortakommanden, invaliditet och oförmögenhet. Det var en svår tid. Det var en läxa med - mycket få människor vill slippa vara en del av ett sammanhang och inte bidraga till något, det lärde jag mig.

 

Åter på banan - lycklig att åter jobba - började en tanke gro hos Per. Kanske man borde spara något? Lite trevande med fondsparande påbörjades - sexhundra kronor per månad. Fonderna gick inget bra - det blev mindre kvar än vad som sattes in. Att spara tedde sig meningslöst.

 

Men mången plan gjordes i Excel av Per. Hur nå en miljon, exempelvis? Vid tillfället jag fyller fyrtio så har aktier och fonder ett värde av 150 000 kronor. Detta är familjens totala besparingar.

 

Tidigt samma höst så föds den här bloggen. Utan egentligt syfte mer än att dryfta tankar och idéer om privatekonomi. 

 

Någon del V om Per Penning kommer troligen runt 2017 skulle jag tro. Och där är vi alldeles strax. Så, var Per något klokare under sitt fjärde decennium? Stay tuned!

Taggar (blogg): 
10 mars

Per Pennings åldrar - del III - De tjugo

De tjugo, de ljuva unga åren då hyn var slät, blicken klar, armen fast.. Så minns jag det. Eller kanske inte.. Men hur tedde det sig?

 

Jo, strax efter tonåren så klev Per in i den så kallade ungdomen. Jag hade tråkat mig genom gymnasiet utan något större intresse för studier, hela fyra år på en teknisk utbildning. Efter folköl, fester och en avslappnad look gick jag ut med 3,4 i snitt. Aha - en medelmåtta minsann! Inga stående ovationer från lärarkåren, direkt.

 

Jag var desillusionerad men samtidigt övertygad om att jag hade svaren på alla livsfrågor. Men det fanns iallafall ingen PLAN för något överhuvudtaget. Egentligen undrar jag numera hur skallen fungerar på en tonåring? Det måste pågå en avancerad re-wiring av all intelligens och logiskt tänkande. Hos mig var tidshorisonten väldigt kort, nån timme sådär tror jag. Det enda jag visste var att jag skulle in i lumpen ett år senare. Jag var skoltrött, troligen för att det var något man skulle vara, och ville tjäna pengar istället, sa jag. Aldrig mer en skolbänk för mig, bestämde jag.

 

Jag hyrde en liten etta i en större stad och ställde mig vid ett band på en fabrik. Där stod jag i åtta månader och blev än mer uttråkad, medan jag inväntade den något läskiga inryckningen. På min tid blev alla små gossar män genom att göra lumpen, eller värnplikten om vi ska vara helt korrekta. Alla tjejer åkte på språkresa eller som au-pair, medan vi stackars enfaldiga pojkar kläddes i uniform. Rättvist? Kanske inte helt..

 

Lumpen känns idag som en utomkroppslig upplevelse. Jag är inte ens riktigt säker på att det hände på riktigt. Det var ett år med nästan inget innehåll eller behållning, undantaget att jag jämnt frös vilket gjorde att jag ständigt åt - gav mig åtta nya friska kilon. Ekonomifronten var också eländig denna tid. Som mest 26 kronor om dagen och sedan ett muckarbidrag på tretusen kronor.

 

Men NU skulle det jobbas och konsumeras! Ett fabriksjobb till, en lite större lya och en liten bil därtill - sedan full rulle. Men någon ekonomiplanering fanns inte. Det var lön in - lön ut i ett evigt kretslopp! Spara? Nej, Per Penning saknade fortfarande insikt..

 

Stå i en fabrik dag ut och dag in tärde dock på mig mentalt. Det var enahanda, lågavlönat och bara genomtrist, helt enkelt. Efter 2 år fick jag nog, slängde skiftnyckeln och började studera igen. Skolbänken åter, trots alla tidigare försäkringar om att den tiden var över.

 

Studier på universitetet var en lycklig men fattig tid. Att lära det som man själva väljer är helt skiljt från grundskola och gymnasium, det var skoj. Fyra år och en magistersexamen - sen tog det roliga slut. Dax att jobbe igen, sparkapital fanns det inget.

 

Ett första jobb i kontorsstolsfalangen påbörjades - knappa på datorn och vända på papper. Jag trivdes bra, trevliga kollegor och chef. Lönen var helt i sin ordning, men den räckte inte till något sparande inte, ansåg jag då. Däremot så började jag och min sambo att titta efter ett hus, så att vi kunde belåna oss lite till. Jisses, det här börjar låta som 'Poor dad'..

 

Vi fann ett hus vi gillade, lånade sexhundra tusen loppor och flyttade in. Efter sex månader började vi undra varför det luktade mögel..

 

Detta var precis i skarven mellan det glada 20-talet och depressionens 30-tal. Läs mer i Per Pennings åldrar - del IV - De trettio.

Taggar (blogg): 
8 mars

Per Pennings åldrar - del II - Tonåren

Per Penning inledde sina tonår vid tretton års ålder.

 

En viss turbulens rådde redan inledningsvis, jag hade vissa hormonproblem vilket gav ett intressant humörprogram och finnar, oproportionell kroppsform där armar och ben var spindellika på en spolformad kropp samt ett orubbat dåligt självförtroende. Funderingar kring pengar bestod mest i att skaffa dem och omedelbart konsumera dem. Det fanns spelautomater, flipperspel, godis och serietidningar som behövde uppmärksamhet. Att spara fanns inte längre på agendan, däremot fanns mina besparingar kvar tack vare mina föräldrar.

 

Åren gick, de yngre tonåren avlöstes av de äldre. Per var en gänglig, uttråkad gymnasist med stort sömnbehov. Pengar var fortsatt ett behov som skulle användas till alkohol, inträdesbiljetter och numera också kläder, helst med en liten krokodil på. Spara? Vad var det?

 

Nej, istället så hade jag från arton års ålder vantarna på mina besparingar, som togs ut och konsumerades upp. När tonåren var slut var också slantarna det. Jag var utblottad, men inte ens det begrep jag. Jag hade fortfarande ingen kännedom om ekonomiskt ansvar, troligen inte ens ansvar som begrepp. Ni som minns era tonår kanske var som jag - levde i en liten kaosvärld där andras syn på dig var avgörande, där självförtroende inte fanns och livet oerhört kortsiktigt.

 

Jag avundas inte tonåringar alls, möjligen bara deras ungdom. Det är tuffare nu än på 80-talet för de unga, men deras biologi skiljer sig inte från när vi var i deras ålder.

 

Nåväl, tjugo fyllda är nu Per Penning. Medellös, idélös, hopplös.. Nästa avsnitt - De tjugo kommer i sinom tid.

Taggar (blogg): 
6 mars

Per Pennings åldrar - del I - Barndomen

För en herrens massa år sedan, nämligen i slutet av det frisläppta sextiotalet, föddes unge herr Penning. Troligen var jag vid denna tidpunkt helt medellös, vilket vid tillfället inte bekymrade mig nämnvärt. Det gäller nog de flesta i den ålder jag var då, skulle jag tro.

 

2 föräldrar och 2 äldre syskon fanns i familjen. Fader med eget företag och moder med kontorsjobb. Boende i mindre villa i mindre stad. Hund också minsann. Prata om svensk medelklass?

 

När det gällde barn och pengar vid denna tidsålder var det vanligt att inneha en så kallad Bankbok. En bankbok förvarades i hemmet, togs fram och bringades till det lokala bankkontoret (Sparbanken hette den - det fanns inga alternativ) när det skulle sättas in eller tas ut pengar. I bankboken stämplades det med hjälp av en maskin debet och kredit. Jag hade en bankbok, jag.

 

Bankboken fylldes under mina första år på med pengar, i storleksordningen ett till två tusen riksdaler (så som jag minns det). Dessa slantar kom i form av gåvor och insättningar av föräldrar och släkt. Mitt första minne av bankboken är när jag är runt sex år gammal.

 

En annan vanlig företeelse var Spargrisen. Detta var en attiralj som Sparbanken delade ut till barn i samband med Sparbankens dag samtidigt som barnen fick ballonger och godis. Spargrisen var i hårdplast och kunde öppnas endast med en nyckel som banken hade. Om man la i sina mynt i spargrisen kunde man sedan gå till banken som öppnade spargrisen och tömde den i en mynträknare. Det var spännande att titta på. Sedan sattes slantarna in på min bankbok. Jag hade en spargris, jag.

 

Den var egentligen ingen gris, utan var en liten jordglob med texten 'Många bäckar små..". När jag var lite större, runt tio år tror jag, försökte jag vittja bössan flera gånger men den var smart konstruerad så det var nästan omöjligt att få ut några pengar ur den.

 

Jag fick veckopeng i min barndom. I början var det en krona, senare blev det två. Denna lades ofta i sparbössan. Vars innehåll hamnade på bankboken. Ibland fick man ett slant av mormor. Eller av någon släkting i övrigt, till exempel på födelsedagar.

 

Mitt förhållande till pengar var bekymmerslöst eftersom det aldrig var något vi barn pratade med våra föräldrar om. Att pappa jobbade visste jag men inte varför. Likaså mamma. Räkningar, boendekostnad, mat.. det fanns inte på kartan. Pengar köpte man leksaker för. Eller något annat kul.

 

Vi var troligen inte en fattig familj, men heller inte rik. Min fars företag var av den variant där arbetsinsatsen inte gav den utväxling i lön som en anställning skulle gett. Han jobbade i mina ögon på tok för mycket (vilket orsakade en kollaps i femtioårsåldern) vars slit gav för lite i plånboken. Vad min mors kontorsjobb gav har jag ingen aning om än idag. Men jag fattades inte något i min barndom.

 

Men jag vet iallafall att jag som barn inte lärde mig ett jota om VARFÖR jag sparade pengar på banken. Syftet saknades i helhetsbilden. Jag lärde mig inte heller pengars värde, vad de används till, hur de intjänas och hur de genomsyrar våra liv. Jag sparade och sparade på min bankbok men hade ingen aning varför. När jag var tolv år fanns det ungefär tiotusen kronor på mitt konto. Vad hände med dem? Spännande fortsättning i episod II - Tonåren.

Taggar (blogg): 
5 mars

Vad barn bör veta

 

Ämnesområdet pengar slutar aldrig att fascinera mig. Som barn fick jag aldrig någon skolning kring ekonomi hemma - mina föräldrar kommer från arbetarklass och av någon anledning så tycktes det ha varit ett ointressant område att tala om. Jag och mina syskon fick lära oss att vara artiga, duktiga i skolan, sköta hygienen och liknande basala förmågor men inget pratades det om slantar. Jag sparade mynt i en spargris och satte in på ett konto men jag fick aldrig reda på varför. Idag önskar jag att min förståelse och därmed motivation varit bättre.

 

Vad bör då barn av sin tid veta om pengar och ekonomi innan de flyttar hemifrån? Jag tror att viktigast är att berätta om de enkla sakerna och inte kring val av fonder, pensionsförsäkringar och aktier - utan om det basala och hur det kopplar mot livet i stort. Var och en känner också sina egna barn bäst och har då också lättare för att hitta rätt nivå.

 

Till mina barn skulle jag vilja tala om behovet av pengar för att kunna leva ett liv där valen är ens egna. Nästan all trygghet bor i en god ekonomi - den betalar hyran, maten på bordet och alla möjligheter. Skulder, däremot, sätter käppar i hjulet till att sätta spännande planer i verket - det kan vara resor, utbildning eller att starta ett företag. Mina barn behöver veta att vanan att spara nu för senare är bättre än att spendera allt nu.

 

Samtidigt, mina små telningar, så ska man inte vara allt för försiktig men sin ekonomi. Att bara ha pengar är att bara.. ..ha pengar. Livet pågår och ett liv är det i bokföringen. Pengar innebär möjligheter som sjösätts när de används. Ni ska bara se till att göra övervägande kring hur ni vill använda dem. En god ekonomi ger dig trygghet men inget annat. Pengarna bara sitter där och väntar på att användas för att uppfylla dina drömmar, glöm inte det.

 

Barnen små, många människor tänker bara på pengar så som en trygghet eftersom de inte har en. Vi i vår familj har en god ekonomi men det kommer av ansträngning. Jag och mamma har studerat hårt, haft skitjobb med dålig lön i början och stigit upp varje morgon under många år för att bygga en sund privatekonomi. Samtidigt så har vi haft tur -  tur med hälsa, möjlighet till utbildning och var vi fötts och i vilka familjer.

 

Så ni ska aldrig känna skuld utan enbart tacksamhet. I era vuxna liv hoppas jag att ni kommer att leva de liv som ni vill göra men med en tacksamhet kring vad det är som ger er möjligheterna - en god ekonomi.

 

Jag kommer inom kort att återpublicera några inlägg från förr kring mina åldrar. De handlar om min oförmåga genom åren kring pengar - de dyrköpta läxorna.

 

Ekonomiprat, Barn, Privatekonomi, intressant?

Taggar (blogg): 
3 februari

Våndans beslut

 

Människors förhållande till belöningar sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ja, närmare bestämt minst 35 miljoner år tillbaka då vi tog skiljda vägar med aporna och blev människoapor. Och det handlar om vår primitiva inställning till vinst och förlust som är nedärvd i oss och som vi alltid behöver förhålla oss till.

 

Det är känt att jag och mig är två delar av oss som är från olika tidsepoker. Mig eller system 1 är de äldre delarna av vår hjärna som agerar instinktivt, snabbt och på nedärvda och etablerade erfarenheter. Om du får frågan vad 2+2 är så svarar system 1 blixtsnabbt och utan eftertanke. Jag eller system 2 är vår modernare hjärna som är logisk, rationell, analytisk men samtidigt långsam. På frågan vad 470 delat med 8 är så är det jaget som gör jobbet eftersom det kräver eftertanke och manipulation i flera steg.

 

Människan och rhesusapan, som är släkt, har samma arbetsgång när det gäller vinst och förlust. När vi har möjligheten att vinna eller tjäna pengar är det vårt jag som gör analysen vilken därmed blir mer logisk och rationell. Men om vi riskerar att förlora pengar så tar miget över eftersom mig hatar att förlora. Mig är inte rationell utan tar chanser, agerar irrationellt och utan eftertanke.

 

Studier visar att både vi människor och rhesusapan värderar en förlust som dubbelt så illa som en utebliven vinst. I försök har det visat sig att en apa alltid föredrar en människohand med en godbit där apan får en 'bonusbit' i efterhand än en hand med tre bitar där en tas bort efter apans val - förlusten svider mer fastän resultatet blir detsamma. Vi människor agerar exakt lika.

 

Det är omöjligt att förbise 35 miljoner år gammal instinkt. Därför måste vi människor använda oss av system 2 för att analysera system 1. Den gamla hjärnan ser risker och faror överallt. Den moderna hjärnan måste hjälpa den gamla att se logiskt och rationellt på saker och ting.

 

Att vara efterklok är att låtit mig rusa åstad och att jag efteråt tittar på saken. Men om vi är medvetna om att en risk för förlust triggar igång gammelhjärnan så kan vi vara på vår vakt och lägga in vårt veto i den inre debatten.

 

Långsamma beslut kring pengar torde därför göra dig rikare än kvicka sådana.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

2 december 2016

Relativ kostnad

 

Kostnader är relativa, det har jag lärt mig. Vi är ju alla djupt mänskliga och med de tillkortakommanden som vår natur hänfaller till - om vi inte förmår oss till att använda tankekraftens veto. Hur smärtsam en kostnad eller hur underbar en vinst är ter sig väldigt personligt men finns hos oss alla. När det gäller pengar så krävs än mer av oss så att vi inte tar beslut med ryggmärg eller reflex.

 

Lyckorus eller ångestattack. Att betala för något direkt från plånboken eller från ett konto är mer jobbigt än att köpa varan på kredit trots uppläggnings- och aviavgifter. Att gå miste om ett inköp till ett upplevt lågt pris svider. Att sätta in pengar på ett sparkonto ger på sin höjd en skön känsla i magen men inga endorfiner i blodomloppet. En liter mellanmjölk kan te sig dyr medan en rejält prissatt personbil te sig billig. Att en mugg kaffe på haket dagligen på sikt blir en förmögenhet är svårt att ta till sig. Amortering på ett miljonlån inger känslan av meningslöshet då pengarna tycks försvinna i ett mörkt hål. Att låna slantar ger känslan av att ha mer pengar och möjligheter. Ja, listan kan göras lång och längre.

 

Jag talade med en god vän för någon månad sedan och undrade om vi skulle ses, kanske över en bit mat på stan - det var länge sedan och det hade varit enkelt då vi jobbar i samma trakt men bor långt ifrån varandra. Han var tveksam, ålade sig och menade att han hade ont om pengar. Inga problem, det är klokt att hålla igen om det behövs göras. Vi tar det senare och vi kan ta en kopp kaffe istället då.

 

Nu, för några dagar sedan så var han eld och lågor när han ringde upp. Han hade span på ett kap. En personbil och inte minst en tysk kvalitetsbil. Han kunde byta in bilen han hade, få ett bra pris - han behövde inte låna upp mer än lite drygt etthundratusen kronor. Han var verkligen sugen. Sådana möjligheter kommer inte varje dag.

 

Det kan så klar vara så att han inte ville käka en bit i mitt sällskap men min känsla är inte den. Nej, här handlade det om den relativa kostnaden och hjärnans vanmakt i att göra val som alltid gagnar oss. Jag tar tokiga beslut och säkert gör du detsamma men utifrån våra egna referensramar. Min gode vän hade redan eldat upp sig, systemet var fullt med belöningshormoner och skulle han komma till sans hade en mental baksmälla blivit resultatet. De som säger att människor slutar att konsumera, att vi är klokare nu än förr är ute och cyklar. Allt är som det alltid varit med oss - åtminstone ett par hundratusen år bakåt.

 

Det är också därför som jag själv likt en drucken rorsman surrar fast mig vid rodret och ställer kompassen i riktning mot inkomstens kostnad och inte mot kostnaden i sig. De flesta slantar jag erhåller kräver motprestation av tid och energi. Däri ligger enkelheten att se den relativa kostnaden - som då blir påtagligt konkret och ofta ganska otäck. 

 

Jag är en shopoholic. Det sitter i mina gener. Jag kan bara försöka att tala mig själv tillrätta. Jag kan bara låta bli att shoppa och leva med tomheten. Men till skillnad från en alkoholist behöver jag inte vara totalt avhållsam utan kan välja mer kvalitativa rus istället för billiga fyllor. Pengar har inget egenvärde utan blott en uppgift - att förbättra upplevelserna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
6 januari 2016

Ute i kylan

Utan någon som helst inspiration så har jag arbetat mina ålagda åtta timmar på jobbet. Inget tungt slit eller ansträngande fysiskt men fyrahundraåttio förflyktigade minuter sålda på arbetsmarknaden. En tredjedel av mitt dygn och för det får jag en lön i form av penningar, slantar som syns som några siffror på ett bankkontoutdrag. Diffusa och svåra att ta på och än besvärligare att värdera, hantera och hushålla med.

 

Det är ju ett dagsverke jag utför så som en feodal pålaga men med skillnaden att utväxlingen av det som jag åstadkommer i mitt arbete ska vara mer värt för arbetsgivaren än vad det blir för mig. Sådant är regelskicket och inget märkligt i det. Det finns inga hemligheter och det finns inget svårt att lära eller förstå - arbetar du åt andra så är du en av de som gör andra mer välbärgade än dig själv.

 

Och vad ska vi göra åt det? Alla är inte beskickade eller har intresset för att starta eget och anställa egna små jon till att bygga ett imperium. Jag är det inte, så min utväg är att värdesätta intäkterna lite mer än de som tjänar mer än jag. Och kan jag så vem kan inte?

 

Den så kallade 40-40-40-blåsningen är rolig, tycker jag. Den innebär att du gör någon annan rik genom att arbeta 40 timmar i veckan under 40 år och sedan försöker pensionera dig på 40 % av av det du en gång tjänade. Det går att skratta åt det men det finns en allvarligare underton - hur dum får man vara? Kanske vi måste jobba för att tjäna pengar men samtidigt kan vi kanske tjäna pengar även när vi inte jobbar?

 

Ett dagsverke för mig ger mig ett antal nettokronor. Hur värdesätter jag dessa? Jag är en manisk procenträknare då jag anser att just procenten ger svaren - inte beloppen. Så ett dagsverke för mig kostar mig 8 timmar och ger mig 100 % i löning. Om jag sedan väljer att äta lunch ute så dras raskt nästan 6 % bort. Så här ser sex procent ut.

 

En lunch som så lätt bara försvinner in i det självklara att man inte ens tänker på det är en rejäl bit av ett dagsverke. En latte på morgonen och en på eftermiddagen, en dagstidning, en läsk och en påse godis och vi är uppe i 13 %. Små infantila utgifter urholkar dina möjligheter till att själv bli rik. En tröst här och en liten unna där och du är dömd till att fortsätta att arbeta och sälja din stund på jorden.

 

Varje krona du tjänar är en liten potent arbetare. Och varje krona du slösar bort gör dig en sådan arbetare fattigare. Vi måste konsumera men vi väljer hur mycket och på vad.

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (58)

Taggar