PerPenning
Likes
245
Antal inlägg
460
Följare
52
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
1 juni

Tids nog

 

Att nå ekonomiskt oberoende - vad är det? Egentligen? Är det detsamma för dig som för mig? 

 

Själv har jag, desto äldre jag blivit, insett att glädjen i vardagen, i de små tingen och skeendena överskuggar det mesta. Förmågan att vara mer i nuet och mindre i tankar bidrar till detta. Jag har nästan inget intresse längre för prylar utan mest för upplevelsen. Så för mig är nog ekonomiskt oberoende att ha tillräckligt ekonomiskt för att tillgodose mina dagliga behov utan att behöva lönearbeta.

 

Idag drog Guldhönan in sjuhundratjugosju kronor utan att jag gjorde ett jota åt det. Det är mer än hälften av vad jag sliter och släpar för under en träldag. Att bygga en passiv inkomst är som att anlägga en trädgård - slitet är underordnat tiden. Visst ska det grävas och vattnas i början men för att den ska prunka behövs sol och tid också.

 

Det sägs att de flesta människor överskattar vad de kan åstadkomma på ett år. Samtidigt så underskattar de vad de kan åstadkomma på ett decennium eller två. Tiden är en viktig faktor.

 

För att kunna bli ekonomiskt oberoende så måste man lösa en enda fråga - att varje månad alltid göra av med mindre pengar än vad man drar in. Det här behöver man göra i goda tider och i sämre. Minst lika viktigt som att spara och skapa avkastning är att inte förlora pengar i för stor grad. Det finns inga fler hemligheter. Men glöm inte tiden, som sagt. Och börja idag.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 maj

Olja är passé

 

Jag är av den åsikten att bilar borde förbjudas. I synnerhet personbilar. Det är mycket enkelt - bilen gör föraren blåst. Det är inte bra. Bilar borde ses som en sinnesinskränkande drog.

 

Jag ser det varje dag i min lilla pluttbil. Uppenbarligen är jag en av de få immuna mot sjukdomen. För jag blir omkörd på de mest galna ställen. Jag har alltid en bil som ligger en eller två meter bakom mig fastän det inte går att köra om. Jag ser filkryssarna, SUV-dårarna och BMW-puckona. Jag ser mobilsnackarna som vinglar fram, imbecillmorsan som gullar med barnet i baksätet och pendlarpacket som sov över sig.

 

E6:an i Skåne en vardag är en tragedi. Olyckor varje dag i ändera riktningen. Min erfarenhet säger att om man håller hastighetenavståndet och är tydlig med filbyten så sker inga olyckor. Men det verkar som hyggligt folk förvandlas till lallande idioter väl bakom ratten. Så, förbjud skiten och skaffa fler bussar. Hade det bara funnits ett överflöd av bussar så hade jag ställt bilen för gott. Tänk så mycket man hade hunnit med i lugn och ro på bussen. Fast ännu bättre är de kommande självkörande bilarna!

 

Vi är i taget att införskaffa en bättre, begagnad droska. Max sjuttiofemtusen kronor. Även det är för mycket. Speciellt då det handlar om en bil driven av fossila bränslen, något som är på väg mot ett slut. I ärlighetens namn fattar jag inte att folk fortsatt köper nya bilar med gammal teknik, det är då att spola ned pengarna i avloppet - begagnatmarknaden kommer att vara död 2020-2025 för sådana vagnar.

 

I dagsläget rullar det över en miljon elbilar runt om i världen, 70 procent fler än vid utgången av 2014. En nyligen presenterad analys visar att år 2040 kommer en fjärdedel av alla bilar i världen att vara elektriska. Då syftas det på det totala bilbeståndet, inte bara nya bilar som säljs.

 

55 procent av världens olja används i transportsektorn. Biltillverkarna satsar miljarder på nya elbilar och just nu pågår det största teknikskiftet i bilens mer än 100 år gamla historia. Det är dystra besked för oljebolagen. Minskad efterfrågan på olja lär leda till sociala och politiska konsekvenser för oljeexporterande länder. Venezuela, Saudiarabien och Ryssland pekas ut som extra sårbara när efterfrågan på olja minskar. Men även globala oljejättar som BP, Shell och Exxon-Mobil ligger risigt till.  

 

Idag ligger världens oljekonsumtion på c:a 97 miljoner fat per dag. Denna förväntas nå sin topp 2020 med 100 miljoner fat om dagen men snabbt minska till 70 miljoner fat per dag 2030. Bilindustrin och oljebolagen måste hänga med för att inte bli ett nytt Addo eller Kodak - framgångsrika företag som gick i konkurs då de inte hann med i omställningen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
20 maj

Stressfri ekonomi

 

Har fortsatt lyssnat vidare på Lyxfällan:s podd men har insett att de har inget mer torrt krut att komma med efter alla dessa år. Jovars - att bistå människor utan vett eller sans med hjälp att göra hopbakslån, sälja bohaget och bilen samt rekommendera parterapi eller kickass-mentalkollaps är ett recept som matas om och åter i TV. Podden är än värre och varannat avsnitt är dessutom sämre än sämst då herrarna Grimlund/Hedberg intervjuar någon menlös person kring det mesta - utom ekonomi.

 

De båda tycks vara riktiga tråkmånsar med, vad det verkar, präktigt tråkiga leverne. Jag kan ha fel men inte hörs det att det är roligt att ha koll på sin privatekonomi. Nej, snarare lyser en småländsk snålhet igenom med en riktigt gniden falsett och trist, intill döden, dialog kring att vara stolt över att snåla in på det mesta. Jag orkar inte höra mera.

 

Ekonomi ska vara kul. Ekonomi måste vara kul - annars struntar vi i det. Människan är född för att underhålla sig och att ha koll på sina finanser är inte nödvändigtvis roligt. Många människor vill inte ha koll på sin ekonomi utan vill att det fungerar av sig självt. Och det kan det göra med lite enkel budgetering.

 

En stressfri ekonomi innehåller ett enkelt recept - att alltid betala allt med redan intjänade pengar. Glasyren på den tårtan är att betala allt med förra månadens inkomster. En tvåstegsraket - först tårtan. När den delen fungerar, börja jobba mot garneringen. De pengar du tjänar denna månad, vanligen runt den 25, ska buffras till nästa månad - 30 dagar!

 

De flesta människor lever från lön till lön. När de får pengar så spenderas de omedelbart. Eller så är de redan spenderade i förväg via krediter. Räkningar ligger och bara väntar på att slantar ska komma in i ekonomin för att genast slukas. Detta innebär diverse balansakter, ibland förseningar och en hel del stress. Bli inte sjuk, för tusan - här kommer nästa räkningshög farande!

 

Med 30 dagars framförhållning så är det bara att betala räkningen när den kommer. Enkelt och stressfritt. Du har skaffat dig en marginal och en tidsfrist. I sin tur leder detta till en möjlighet att ta bättre beslut och dra fördel av bra erbjudanden. Det är dyrt att vara fattig men ofta också dyrt att leva från lön till lön. Att inte shoppa en lönehelg utan när det är rea är helt rätt. Att gå ut och äta på restaurang är trevligast helgen före lönen - då finns det gott om lediga bord.

 

Jag sammanfattar - att budgetera är enkelt, roligt och nödvändigt för en stressfri tillvaro kring sin privatekonomi. Den skapar kontroll på dina pengar och leder till garanterat bättre livskvalitet.

 

Nu inser jag att jag egentligen är nästan lika tråkig som Grimlund och Hedberg. Men bara nästan. Ekonomi är roligt men i sanning är det svårt att förmedla det buskapet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

7 maj

Farbar

 

Då avslutades ännu en vecka med en fin uppgång. Min defensiva fondportfölj steg med 0,64% och är nu upp 7,93% för året - det motsvarar för mig nästan en och en halv nettomånadslön. En annan gläds och det känns positivt. Det är som om jag hade en lön som var 35 % högre än den som står på lönelappen.

 

Tänk vad ett sparande kan innebära! Människor i gemen jagar ständigt högre löner för att kunna leva sitt statusliv när det inte behövs. Rata statusjakten och spara pengarna så blir du i slutänden likväl den rikaste knösen på gatan. Att vara avundsjuk på grannens privatleasade BMW-Suv är inget för oss som blir de som har mest tid, minst stress och rikaste liv av alla.

 

Det pratas ganska mycket kring bilars vare elle icke vara på min arbetsplats. En del av mina kollegor väljer att slentrianmässigt köra med förmånsbil i arbetet och punga ut bruttobelopp bortåt 6000 kronor per månad. Men så skönt! Bara nya bilar och aldrig några problem med dyra verkstadskostnader. Äntligen dags att byta bil! Det har gått tre år sedan sist. Vilken ska du välja den här gången? Audis nya modell så klart. Eller Volvos senaste kanske?

 

Men det är ju inte bara ett bruttolöneavdrag och kostnad för förmånsvärde. Räknar du med tjänstepensionen så är det mycket mera. Tjänstepension beräknas nämligen på lönen efter bruttolöneavdrag. Din tjänstepensionsinbetalning på dessa högre lönedelar är 30 procent av lönen. Det innebär att du går miste om 1 200 kr varje månad genom ett bruttolöneavdrag på 4 000 kr.

 

Detta blir under tolv år uteblivna inbetalningar på 172 000 kronor. Om vi räknar med en avkastning på 5 procent tills du blir 65 år är det närmare 350 000 kronor som du går miste om. Om du fortsätter att ha kvar tjänstebilen på samma villkor i ytterligare tio år, tills du fyller sextiofem, så går du istället miste om cirka 520 000 kronor i pensionskapital. Det ger en minskad tjänstepension på cirka 2 000 kronor per månad livet ut. Att ha tjänstebil i 22 år kommer alltså att kosta dig hela 1 368 000 kronor - förutom förmånsbeskattningen.

 

Privatleasing då? Är det ett bra alternativ? Nä. Nya bilar är oavsett hur du väljer ett dyrt kapitel. Och leasing omfattas inte heller av konsumentköplagen. Leasingföretagen kan också höja avgiften om exempelvis räntan stiger. Om det blir fel på bilen och den inte kan användas under en tid blir det inte billigare för dig. Du får inte dra av någon summa utan måste ändå betala full månadsavgift till den du leasar bilen av. När det inträffar fel på bilen kan du hamna i en mycket komplicerad situation. Det kan vara oklart var du ska rikta dina anspråk till. Är det mot leasingföretaget eller är det mot billeverantören? Du kan komma att behöva experthjälp.

 

Ifall du ångrar dig och vill avbeställa leasingen - innan du får bilen - kan det kosta mycket pengar. Dessutom måste leasingbolaget gå med på en avbeställning för att det ens ska vara möjligt. Du tvingas betala för leasingbolagets kostnader till leverantören och en avbeställningsavgift på två procent av nybilspriset eller lägst 3 000 kronor. Och det är dyrare än om du måste avbryta ett vanligt bilköp. Du har generellt inte rätt att säga upp avtalet i förtid och är alltså fast i avtalet under hela den överenskomna löptiden - vanligen tre år. Om leasingavtalet går med på en uppsägning riskerar det att bli mycket dyrt. Ofta handlar det om 35 procent av återstående leasingavgifter.

 

Övermil kostar skjortan - du kan inte ändra antal mil under avtalstiden. Ifall du får ändrade körvanor, exempelvis måste pendla längre till och från arbete, kan du tvingas betala för att du kört "övermil" - alternativt att du står med en bil som du betalar avgift för, men inte kan köra eftersom du redan använt upp milen. När bilen lämnas tillbaka efter leasingperiodens slut ska den vara i normalt skick, men vad som bedöms som normalt skick eller onormalt slitage kan vara oklart. Som konsument är du utlämnad till leasingbolagens bedömning.

 

Detta roar mig inte alls så jag väljer en begagnad, minst 2 år gammal bil och absolut max etthundratusen riksdaler. Och den köpes kontant med sparmedel. Bilar är dyrt nog ändå. Och tro mig, det svider likväl i skinnet att behöva plocka penningar ur besparingarna - en känsla som sällan uppstår vid köp på kredit eller över tid. Och det är i sig en god övning.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 mars

Per Pennings åldrar - del IV - De trettio

Det här är det fristående fjärde avsnittet i en läsvärd serie om Per Pennings åldrar. Och är den inte läsvärd, så är den åtminstone sedelärande. Alla behöver vi ett dåligt exempel.

 

 

När Per passerade trettio års ålder så var han gift med kvinnan i sitt liv, hade köpt ett hus och en kombi, en telning på väg och hade inga pengar. Det fanns inga besparingar, ingen buffert, inget av egentligt värde att sälja. Men Per var ändå glad - pengar är inte allt i livet.

 

Dessvärre var huset som införskaffats inte friskt alls. En yster dans med besiktningsmän, säljare, advokater och tingsrätt följde och den avslutades med en knaper förlikning - säljaren hade snabbt gjort sig medellös och istället fick till dom att betala ett belopp månatligen i sju år. Lite tårar och underläppsdarr ordnade dessutom så att familjen Penning fick en slant från småhusskadenämnden.

 

Ett renoverande både helg och vardag gjorde huset i ordning. Nya lån fick tas och när allt var på rätt köl igen så bodde vi bra. Telningen kom till världen och livet blev sig aldrig detsamma igen. Herr och fru Penning var föräldralediga och jobbade om vartannat, men inga pengar lades på hög. Vi levde utan tanke om sund ekonomi.

 

Per blev arbetslös. Utslängd i en lågkonjunktur. Först förhoppningsfull, sedan beslutsam, slutligen indignerad. Per lärde sig att en arbetslös person är en andra klassens medborgare. Bara ordet 'arbetslös' andas tillkortakommanden, invaliditet och oförmögenhet. Det var en svår tid. Det var en läxa med - mycket få människor vill slippa vara en del av ett sammanhang och inte bidraga till något, det lärde jag mig.

 

Åter på banan - lycklig att åter jobba - började en tanke gro hos Per. Kanske man borde spara något? Lite trevande med fondsparande påbörjades - sexhundra kronor per månad. Fonderna gick inget bra - det blev mindre kvar än vad som sattes in. Att spara tedde sig meningslöst.

 

Men mången plan gjordes i Excel av Per. Hur nå en miljon, exempelvis? Vid tillfället jag fyller fyrtio så har aktier och fonder ett värde av 150 000 kronor. Detta är familjens totala besparingar.

 

Tidigt samma höst så föds den här bloggen. Utan egentligt syfte mer än att dryfta tankar och idéer om privatekonomi. 

 

Någon del V om Per Penning kommer troligen runt 2017 skulle jag tro. Och där är vi alldeles strax. Så, var Per något klokare under sitt fjärde decennium? Stay tuned!

Taggar (blogg): 
10 mars

Per Pennings åldrar - del III - De tjugo

De tjugo, de ljuva unga åren då hyn var slät, blicken klar, armen fast.. Så minns jag det. Eller kanske inte.. Men hur tedde det sig?

 

Jo, strax efter tonåren så klev Per in i den så kallade ungdomen. Jag hade tråkat mig genom gymnasiet utan något större intresse för studier, hela fyra år på en teknisk utbildning. Efter folköl, fester och en avslappnad look gick jag ut med 3,4 i snitt. Aha - en medelmåtta minsann! Inga stående ovationer från lärarkåren, direkt.

 

Jag var desillusionerad men samtidigt övertygad om att jag hade svaren på alla livsfrågor. Men det fanns iallafall ingen PLAN för något överhuvudtaget. Egentligen undrar jag numera hur skallen fungerar på en tonåring? Det måste pågå en avancerad re-wiring av all intelligens och logiskt tänkande. Hos mig var tidshorisonten väldigt kort, nån timme sådär tror jag. Det enda jag visste var att jag skulle in i lumpen ett år senare. Jag var skoltrött, troligen för att det var något man skulle vara, och ville tjäna pengar istället, sa jag. Aldrig mer en skolbänk för mig, bestämde jag.

 

Jag hyrde en liten etta i en större stad och ställde mig vid ett band på en fabrik. Där stod jag i åtta månader och blev än mer uttråkad, medan jag inväntade den något läskiga inryckningen. På min tid blev alla små gossar män genom att göra lumpen, eller värnplikten om vi ska vara helt korrekta. Alla tjejer åkte på språkresa eller som au-pair, medan vi stackars enfaldiga pojkar kläddes i uniform. Rättvist? Kanske inte helt..

 

Lumpen känns idag som en utomkroppslig upplevelse. Jag är inte ens riktigt säker på att det hände på riktigt. Det var ett år med nästan inget innehåll eller behållning, undantaget att jag jämnt frös vilket gjorde att jag ständigt åt - gav mig åtta nya friska kilon. Ekonomifronten var också eländig denna tid. Som mest 26 kronor om dagen och sedan ett muckarbidrag på tretusen kronor.

 

Men NU skulle det jobbas och konsumeras! Ett fabriksjobb till, en lite större lya och en liten bil därtill - sedan full rulle. Men någon ekonomiplanering fanns inte. Det var lön in - lön ut i ett evigt kretslopp! Spara? Nej, Per Penning saknade fortfarande insikt..

 

Stå i en fabrik dag ut och dag in tärde dock på mig mentalt. Det var enahanda, lågavlönat och bara genomtrist, helt enkelt. Efter 2 år fick jag nog, slängde skiftnyckeln och började studera igen. Skolbänken åter, trots alla tidigare försäkringar om att den tiden var över.

 

Studier på universitetet var en lycklig men fattig tid. Att lära det som man själva väljer är helt skiljt från grundskola och gymnasium, det var skoj. Fyra år och en magistersexamen - sen tog det roliga slut. Dax att jobbe igen, sparkapital fanns det inget.

 

Ett första jobb i kontorsstolsfalangen påbörjades - knappa på datorn och vända på papper. Jag trivdes bra, trevliga kollegor och chef. Lönen var helt i sin ordning, men den räckte inte till något sparande inte, ansåg jag då. Däremot så började jag och min sambo att titta efter ett hus, så att vi kunde belåna oss lite till. Jisses, det här börjar låta som 'Poor dad'..

 

Vi fann ett hus vi gillade, lånade sexhundra tusen loppor och flyttade in. Efter sex månader började vi undra varför det luktade mögel..

 

Detta var precis i skarven mellan det glada 20-talet och depressionens 30-tal. Läs mer i Per Pennings åldrar - del IV - De trettio.

Taggar (blogg): 
8 mars

Per Pennings åldrar - del II - Tonåren

Per Penning inledde sina tonår vid tretton års ålder.

 

En viss turbulens rådde redan inledningsvis, jag hade vissa hormonproblem vilket gav ett intressant humörprogram och finnar, oproportionell kroppsform där armar och ben var spindellika på en spolformad kropp samt ett orubbat dåligt självförtroende. Funderingar kring pengar bestod mest i att skaffa dem och omedelbart konsumera dem. Det fanns spelautomater, flipperspel, godis och serietidningar som behövde uppmärksamhet. Att spara fanns inte längre på agendan, däremot fanns mina besparingar kvar tack vare mina föräldrar.

 

Åren gick, de yngre tonåren avlöstes av de äldre. Per var en gänglig, uttråkad gymnasist med stort sömnbehov. Pengar var fortsatt ett behov som skulle användas till alkohol, inträdesbiljetter och numera också kläder, helst med en liten krokodil på. Spara? Vad var det?

 

Nej, istället så hade jag från arton års ålder vantarna på mina besparingar, som togs ut och konsumerades upp. När tonåren var slut var också slantarna det. Jag var utblottad, men inte ens det begrep jag. Jag hade fortfarande ingen kännedom om ekonomiskt ansvar, troligen inte ens ansvar som begrepp. Ni som minns era tonår kanske var som jag - levde i en liten kaosvärld där andras syn på dig var avgörande, där självförtroende inte fanns och livet oerhört kortsiktigt.

 

Jag avundas inte tonåringar alls, möjligen bara deras ungdom. Det är tuffare nu än på 80-talet för de unga, men deras biologi skiljer sig inte från när vi var i deras ålder.

 

Nåväl, tjugo fyllda är nu Per Penning. Medellös, idélös, hopplös.. Nästa avsnitt - De tjugo kommer i sinom tid.

Taggar (blogg): 
6 mars

Per Pennings åldrar - del I - Barndomen

För en herrens massa år sedan, nämligen i slutet av det frisläppta sextiotalet, föddes unge herr Penning. Troligen var jag vid denna tidpunkt helt medellös, vilket vid tillfället inte bekymrade mig nämnvärt. Det gäller nog de flesta i den ålder jag var då, skulle jag tro.

 

2 föräldrar och 2 äldre syskon fanns i familjen. Fader med eget företag och moder med kontorsjobb. Boende i mindre villa i mindre stad. Hund också minsann. Prata om svensk medelklass?

 

När det gällde barn och pengar vid denna tidsålder var det vanligt att inneha en så kallad Bankbok. En bankbok förvarades i hemmet, togs fram och bringades till det lokala bankkontoret (Sparbanken hette den - det fanns inga alternativ) när det skulle sättas in eller tas ut pengar. I bankboken stämplades det med hjälp av en maskin debet och kredit. Jag hade en bankbok, jag.

 

Bankboken fylldes under mina första år på med pengar, i storleksordningen ett till två tusen riksdaler (så som jag minns det). Dessa slantar kom i form av gåvor och insättningar av föräldrar och släkt. Mitt första minne av bankboken är när jag är runt sex år gammal.

 

En annan vanlig företeelse var Spargrisen. Detta var en attiralj som Sparbanken delade ut till barn i samband med Sparbankens dag samtidigt som barnen fick ballonger och godis. Spargrisen var i hårdplast och kunde öppnas endast med en nyckel som banken hade. Om man la i sina mynt i spargrisen kunde man sedan gå till banken som öppnade spargrisen och tömde den i en mynträknare. Det var spännande att titta på. Sedan sattes slantarna in på min bankbok. Jag hade en spargris, jag.

 

Den var egentligen ingen gris, utan var en liten jordglob med texten 'Många bäckar små..". När jag var lite större, runt tio år tror jag, försökte jag vittja bössan flera gånger men den var smart konstruerad så det var nästan omöjligt att få ut några pengar ur den.

 

Jag fick veckopeng i min barndom. I början var det en krona, senare blev det två. Denna lades ofta i sparbössan. Vars innehåll hamnade på bankboken. Ibland fick man ett slant av mormor. Eller av någon släkting i övrigt, till exempel på födelsedagar.

 

Mitt förhållande till pengar var bekymmerslöst eftersom det aldrig var något vi barn pratade med våra föräldrar om. Att pappa jobbade visste jag men inte varför. Likaså mamma. Räkningar, boendekostnad, mat.. det fanns inte på kartan. Pengar köpte man leksaker för. Eller något annat kul.

 

Vi var troligen inte en fattig familj, men heller inte rik. Min fars företag var av den variant där arbetsinsatsen inte gav den utväxling i lön som en anställning skulle gett. Han jobbade i mina ögon på tok för mycket (vilket orsakade en kollaps i femtioårsåldern) vars slit gav för lite i plånboken. Vad min mors kontorsjobb gav har jag ingen aning om än idag. Men jag fattades inte något i min barndom.

 

Men jag vet iallafall att jag som barn inte lärde mig ett jota om VARFÖR jag sparade pengar på banken. Syftet saknades i helhetsbilden. Jag lärde mig inte heller pengars värde, vad de används till, hur de intjänas och hur de genomsyrar våra liv. Jag sparade och sparade på min bankbok men hade ingen aning varför. När jag var tolv år fanns det ungefär tiotusen kronor på mitt konto. Vad hände med dem? Spännande fortsättning i episod II - Tonåren.

Taggar (blogg): 
5 mars

Vad barn bör veta

 

Ämnesområdet pengar slutar aldrig att fascinera mig. Som barn fick jag aldrig någon skolning kring ekonomi hemma - mina föräldrar kommer från arbetarklass och av någon anledning så tycktes det ha varit ett ointressant område att tala om. Jag och mina syskon fick lära oss att vara artiga, duktiga i skolan, sköta hygienen och liknande basala förmågor men inget pratades det om slantar. Jag sparade mynt i en spargris och satte in på ett konto men jag fick aldrig reda på varför. Idag önskar jag att min förståelse och därmed motivation varit bättre.

 

Vad bör då barn av sin tid veta om pengar och ekonomi innan de flyttar hemifrån? Jag tror att viktigast är att berätta om de enkla sakerna och inte kring val av fonder, pensionsförsäkringar och aktier - utan om det basala och hur det kopplar mot livet i stort. Var och en känner också sina egna barn bäst och har då också lättare för att hitta rätt nivå.

 

Till mina barn skulle jag vilja tala om behovet av pengar för att kunna leva ett liv där valen är ens egna. Nästan all trygghet bor i en god ekonomi - den betalar hyran, maten på bordet och alla möjligheter. Skulder, däremot, sätter käppar i hjulet till att sätta spännande planer i verket - det kan vara resor, utbildning eller att starta ett företag. Mina barn behöver veta att vanan att spara nu för senare är bättre än att spendera allt nu.

 

Samtidigt, mina små telningar, så ska man inte vara allt för försiktig men sin ekonomi. Att bara ha pengar är att bara.. ..ha pengar. Livet pågår och ett liv är det i bokföringen. Pengar innebär möjligheter som sjösätts när de används. Ni ska bara se till att göra övervägande kring hur ni vill använda dem. En god ekonomi ger dig trygghet men inget annat. Pengarna bara sitter där och väntar på att användas för att uppfylla dina drömmar, glöm inte det.

 

Barnen små, många människor tänker bara på pengar så som en trygghet eftersom de inte har en. Vi i vår familj har en god ekonomi men det kommer av ansträngning. Jag och mamma har studerat hårt, haft skitjobb med dålig lön i början och stigit upp varje morgon under många år för att bygga en sund privatekonomi. Samtidigt så har vi haft tur -  tur med hälsa, möjlighet till utbildning och var vi fötts och i vilka familjer.

 

Så ni ska aldrig känna skuld utan enbart tacksamhet. I era vuxna liv hoppas jag att ni kommer att leva de liv som ni vill göra men med en tacksamhet kring vad det är som ger er möjligheterna - en god ekonomi.

 

Jag kommer inom kort att återpublicera några inlägg från förr kring mina åldrar. De handlar om min oförmåga genom åren kring pengar - de dyrköpta läxorna.

 

Ekonomiprat, Barn, Privatekonomi, intressant?

Taggar (blogg): 
3 februari

Våndans beslut

 

Människors förhållande till belöningar sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ja, närmare bestämt minst 35 miljoner år tillbaka då vi tog skiljda vägar med aporna och blev människoapor. Och det handlar om vår primitiva inställning till vinst och förlust som är nedärvd i oss och som vi alltid behöver förhålla oss till.

 

Det är känt att jag och mig är två delar av oss som är från olika tidsepoker. Mig eller system 1 är de äldre delarna av vår hjärna som agerar instinktivt, snabbt och på nedärvda och etablerade erfarenheter. Om du får frågan vad 2+2 är så svarar system 1 blixtsnabbt och utan eftertanke. Jag eller system 2 är vår modernare hjärna som är logisk, rationell, analytisk men samtidigt långsam. På frågan vad 470 delat med 8 är så är det jaget som gör jobbet eftersom det kräver eftertanke och manipulation i flera steg.

 

Människan och rhesusapan, som är släkt, har samma arbetsgång när det gäller vinst och förlust. När vi har möjligheten att vinna eller tjäna pengar är det vårt jag som gör analysen vilken därmed blir mer logisk och rationell. Men om vi riskerar att förlora pengar så tar miget över eftersom mig hatar att förlora. Mig är inte rationell utan tar chanser, agerar irrationellt och utan eftertanke.

 

Studier visar att både vi människor och rhesusapan värderar en förlust som dubbelt så illa som en utebliven vinst. I försök har det visat sig att en apa alltid föredrar en människohand med en godbit där apan får en 'bonusbit' i efterhand än en hand med tre bitar där en tas bort efter apans val - förlusten svider mer fastän resultatet blir detsamma. Vi människor agerar exakt lika.

 

Det är omöjligt att förbise 35 miljoner år gammal instinkt. Därför måste vi människor använda oss av system 2 för att analysera system 1. Den gamla hjärnan ser risker och faror överallt. Den moderna hjärnan måste hjälpa den gamla att se logiskt och rationellt på saker och ting.

 

Att vara efterklok är att låtit mig rusa åstad och att jag efteråt tittar på saken. Men om vi är medvetna om att en risk för förlust triggar igång gammelhjärnan så kan vi vara på vår vakt och lägga in vårt veto i den inre debatten.

 

Långsamma beslut kring pengar torde därför göra dig rikare än kvicka sådana.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (82)
Jul (9)

Taggar