PerPenning
Likes
245
Antal inlägg
460
Följare
52
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

24 maj

Krypande livsstil

 

Så som inte helt purung finansman så är pensionspengar ett intressant ämnesområde. Ja, jisses - jag är inne på mitt femtionde levnadsår, något jag inte riktigt begriper eller kan ta till mig. Den finns både fasa och fascination i detta ålderstreck - jag är en femtioårig snorvalp, inte gubbe, allt enligt egen måttstock.

 

Troligen är jag ganska nära den punkt i livet som innebär att jag tjänar mycket och kan spara rejält - barn som börjar närma sig flygfärdighet, hyfsat välbetalt jobb och än så länge ganska attraktiv i arbetsgivarnas ögon. Möjligheterna är stora för sådana som mig och min hustru. Och vi är så klart inte ensamma om det. Däremot finns det många som låter sin livsstil blomma ut och därmed sänker möjligheternas fartyg.

 

Det finns ett engelskklingande uttryck som heter Lifestyle Creep. Det är ingen insekt eller så utan handlar om att när människor ökar sina inkomster så låter de sin livsstil kosta mer - det blir inte mer pengar över. Speciellt problematiskt är detta för den kategori människor som har fem eller kanske tio år kvar tills pensionen med utflugna barn och nedbantade lån och petar in de överblivna kronorna i ny bil, fler boenden, köksrenoveringar och dyra resor. När väl pensionen infinner sig mäktar man inte med att upprätthålla den nya livstilen rent ekonomiskt.

 

Men alla människor, oavsett ålder, kan drabbas av livstilskrypande. Familjen Penning har gjort flera sådana genom åren och det har varit dumt och dumt igen. Insikten idag är bättre, om inte god, och vi försöker att leva våra liv så som relativt fattiga i vardagen -  matlåda med, gamla bilar och barn med begagnade kläder.

 

Jag förmodar att jag tänker lite för mycket emellanåt - men jag kan inte låta bli. Efter en hård arbetsdag så räknar jag på mina fem ungefär hur många kronor det inbringade. Då blir mina slantar mer värda att vurma. Eftersom livsstilskrypande gärna smyger sig på så gäller det att vara vaksam - och dessutom jobba i motsatt riktning så ofta det är möjligt. Säg upp en prenumeration, byt ned bilen i storlek, börja cykla till jobbet och byt oxfilé mot stekfläsk.

 

Man mår inte sämre, om någon trodde det, för att man lever mindre vidlyftigt. Snarare är det i sig befriande med färre och billigare prylar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 maj

Kröka på jobbet

 

Ibland uttrycker jag aversion mot mitt jobb. I sig är detta en missriktad kritik - jag har en bra arbetsgivare, relativt spännande arbetsuppgifter och stor frihet, sådant som säkert många skulle önska sig. Nej, det är inte mitt kneg jag vänder mig mot utan blott ofriheten och tiden som åtgår. Att arbeta kanske tjugo timmar per vecka hade känts bättre? Jag vet inte men det låter troligt.

 

Jag behöver en lön och vill bidraga till vårt samhälle - men inte till vilket pris som helst. Dessutom så saknas respekt från våra folkvalda kring våra gemensamma medel, men det är en annan historia. Jag vill idag prata om fyllan på jobbet - det som kallas kontorslandskap och som 'alla' arbetsgivare, av en outgrundlig anledning, vurmar för.

 

Att dra några drajjor på förmiddagen, det tillåter ingen arbetsplats. Men att placera medarbetare i ett landskap, som i sig via studier tydligt minskar våra prestationsförmågor, gör man beredvilligt. Springande hit och dit, hostandet och harklandet, ringandet och plingandet, pratandet och skrattandet - allt det har gemensamt är att sänka vår förmåga med upptill två tredjedelar. Frågan är om ett par starköl efter lunch ens når dit? Att bli avbruten i något som kräver fokus kan ta upptill tjugo minuter att återfå efter att bordsgrannen frågat om något recept eller dragit en vits.

 

Må så vara att arbetsgivaren sparar kontorsyta och därmed kostnader genom att använda det yteffektivt, men som utan några som helst evidens för nytta eller produktivitet, skapades av en snobbig arkitekt vid namn Frank Lloyd Wright. Han tyckte att människor kunde fungera som maskiner och placeras i långa rader i en fabriksliknande modell - det mänskliga löpande bandet. Numera har man 'moderniserat' kontorslandskapet med växter och ljuddämpande skärmar. Det finns arbetsplatser som har fungerande landskap då man lagt stor vikt och allvar kring att dela upp utrymmet och jobba hårt med ljuddämpning men de allra flesta har i princip bara satt in bord och stolar - så här sitter vi ännu kvar i vår jämnlika improduktiva miljö, allt sedan hundra år tillbaka.

 

Min egen arbetsgivares kontorslandskap är en katastrof - ljudnivån är hög och vi sitter likt packade sillar i långa rader. Jag försöker att arbeta hemifrån minst en dag per vecka men möten och andra gemensamma aktiviteter tvingar mig dit lite för ofta. Och jag vill ju träffa mina kollegor - bara inte höra på deras privata göromål eller oförmåga att ta hänsyn. Och tyvärr försöker man att krympa avstånden mellan medarbetare för att ytterligare spara yta.

 

Om möjligt kommer jag ett leta upp en ny arbetsgivare på sikt - där jag kan få ett eget rum. Det får gärna vara litet, det gör inget - men det ska ha en dörr. Där jag kan fokusera.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
14 maj

Bara bo

 

Att bo är en livsstil - det har jag insett. Det handlar mindre om att ha tak över huvudet och en dräglig tillvaro än att signalera något och att visa upp. För många år av fred, lugn och ro där nu allt som är basala behov tas som helt självklara, då räcker det inte att bara bo.

 

Jag fastnade för ett så kallat hemmareportage jag läste i en lokal skånetidning där en familj stolt visade upp sin nybyggda fina villa. Bilderna är minst sagt betagande. För att vara en tvåbarnsfamilj så syns inte ett spår av att man lever en vardag i detta hus. Allt skiner, blänker, är rent bortom pedanteri och är samtidigt, liksom, dött. Det liknar en möbelkatalog. Inte alls så som det ser ut där människor lever.

 

En tomt på detta område kostade c:a 1,2 miljoner kronor. Bostaden ifråga lär ha kostat minst 3 miljoner att bygga. På infarten står en nyare blank bil. Alla möbler är nya. En mängd saker med så kallad design pryder rummen. Ett nytt hus kräver mycket. Ett nytt hus kräver nya möbler. Ett nytt hus kräver ständig förändring. Ett nytt hus kräver att det byts ut, målas om och ändras - för det handlar inte om att bo utan att ha en livstil.

 

Svensken har ett besynnerligt förhållande till att bo. Vi lägger i snitt en femtedel av vår disponibla inkomst på bostaden vilket i sig inte är konstigt då hemmet är vår viktigaste statussymbol. Vi lånar massor med pengar för att kunna skapa och underhålla denna illusion som den är - enligt mig. Svagheten i att ägna tid, pengar och energi åt att signalera rätt saker är synnerligen.. ..korkat.

 

Svenskarna är besatta av bostäder – var de ligger, hur de ser ut och vad de kostar. Att surfa på bostadssajter är en vanlig hobby. Man drömmer kring de där kittlande bostäderna som är ouppnåeliga. Eller kanske var? Man kan låna mer än någonsin till sina drömmar. Som kanske blir en mardröm när räntorna stiger.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

11 april

Varför en budget?

 

Om du inte har gräsligt mycket pengar eller om du aldrig köper något - då behöver du inte en budget. Men alla vi andra behöver det om vi vill lära oss att få mer pengar över, ha roligare för de pengar vi har och i det stora hela må utmärkt mycket bättre - en god privatekonomi är en lisa för själen.

 

Så vad är då en budget mer än ett synnerligen tråkigt begrepp som de flesta ser som något potentiellt betungande? Den gänge och trista definitionen av en budget är en prognos över framtida ekonomiska utlopp - gud va trist! Jag ser det annorlunda - en budget är i första hand en undersökning eller en mätning av hur det ser ut just nu. Vilka pengar kommer in och vad kostar pengar? Vad sparas undan? Vad är onödigt och vad kan anses nödvändigt? Mäta och kategorisera och få en ögonblicksbild, det är en budget i sitt första steg.

 

När du har måttet på din ekonomi, först då kan du förstå vart pengarna tar vägen. Det räcker att du tittar på Lyxfällan där deltagarna uppskattar sina utgifter och fallerar med flera hundra procent. Har du en budget så ser du direkt vart slantarna tar vägen - vilket i sig kan vara jobbigt och ett uppvaknande. Med insikten och förståelsen har du nu verktygen för att förändra och kontrollera flödena.

 

Nu kan du bestämma vad som får lov att kosta pengar och vad som inte får det. Du avgör vad som ger dig ett mervärde i livet baserat på vilka slantar du förfogar över. Och här, precis här, finns möjligheterna till en bättre ekonomi. Skåda ljuset!

 

Hur gör man en budget? Jo, det finns verktyg på nätet eller så kan du använda Excel. För egen del anser jag att ett budgetarbete ska vara enkelt och smidigt och göra skillnad. Jag använder sedan flera år tillbaka You Need A Budget och det är befriande simpelt. Hur du väljer att göra en budget är upptill dig men gör det - det gör skillnad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
31 mars

Efter arbetet är jag inte där

 

Jag får då inte betalt för allt. Men eftersom min tid är dyrbar så säljer jag den så dyrt det går. Jag är ganska bra betald men samtidigt så arbetar jag flitigt. Men varje timme redovisar jag med största noggrannhet. Pengar är tid och tid är pengar - det hänger samman.

 

Att gå till arbetet är inte en hobby för mig. Inte heller ett socialt forum. Vore det inte för lönen skulle jag inte tillbringa en enda minut där. Jag gillar mina kollegor men de är inte mina vänner. Jag blandar aldrig samman korten - mitt privatliv är mitt och jag frotterar inte mina framgångar eller motgångar med någon. Det finns det däremot många som gör - deras arbete är så sammanflätat i deras liv att de ibland inte kan skilja dem åt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en kollega som liknade arbetsplatsen vid sitt andra hem - eller var det kanske det första? Han gick hemifrån för att gå hem två gånger per dag. Han levde sitt liv så som sitt arbete och tvärtom. Ibland satte han fel nyckel i dörrlåset hemma eftersom han alltid kom hem. Amenvaf? Jag förstår det inte alls. Jag beklagar, det är inget för mig. Jobb och fritid är olja och vatten i mitt liv och jag väljer alltid, alltid, alltid mitt liv före jobbet.

 

Lite märkligt är att arbetsgivare av idag tycks ha tagit på sig att vara vuxendagis åt sina anställda - man skaffar TV-spel och andra leksaker, man bjuder på läsk och kakor och man försöker skoja till det i största allmänhet. Ett sådant stohej är så kallad after work, något så otroligt fånigt eftersom det är ett påhittat låneordsuttryck. Men det låter ju fräsigt.

 

En gång handlade AW, som det kan förkortas, om att möjligen ta ett glas på puben på vägen hem. Idag är det rena festen som arbetsgivaren sanktionerar med teman, drycker, mat och - ännu fler lekar. Man kastar dart, hoppar säck och kastar bouleklot. Man festar loss en vanlig torsdag, kladdar på sina kollegor och brölar ut sina sämre sidor. På fredagen är man bakfull och sitter mest och hänger som en trasa innan man tar en tidig sorti. Jag förmodar att det hela handlar om att försöka vara en ball och attraktiv arbetsgivare men nog tusan har det gått överstyr.

 

Att after work blivit en del av arbetet började för flera decennier sedan. Teambuilding, vi-tänkande och företagskulturer med gemensamma värderingar skulle skapa maximalt produktiva och lojala medarbetare.  Förebilderna var ofta japanska eller amerikanska. En annan orsak var pubkedjorna som spred sig över landet med identisk inredning och med billig AW-öl som en av affärsidéerna.

 

När arbetsgivaren bjuder så kan det finnas en underliggande uppmaning om att det är obligatoriskt. My ass! Nej, jag väljer alltid om jag finner det förnöjsamt eller inte. Vissa saker gillar jag och kan tycka vara kul - men att ha spritorgier med mina kollegor tillhör inte dem.

 

Men om jag får betalt under After work? Då kanske.. ..men nä.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
12 mars

Meningslösa amortering

 

Att konsumera mer än du tjänar i reda slantar är den där basregeln som är lika enkel att förstå som att inse vidden av. Tjänar du tjugotusen kronor efter skatt så behöver du alltså göra av med mindre än det för att kunna bli ekonomiskt oberoende och lugn i själen. Den enklaste modellen är också den att tillse att varje månad fungerar så.

 

Att konsumera de pengar du har är kanske den finessrika komplementsregeln som i nästa steg gör att det privatekonomiska livet ter sig än ljusare. Varje lån är ju i sig ett köp som kostar pengar via räntekostnaden och samtidigt ett lån från dina framtida inkomster då lånet i sig ska amorteras av. Att köpa saker och ting med pengar du redan har är både klokt och behagligt och ditt framtida du slipper dras med dina nuvarande synder.

 

Jag följer Statistiska Centralbyråns rapporter kring hushållskonsumtion och det är uppenbart att svenska hushåll lever på krita. Exempelvis så ökade konsumtionskrediterna med 2,1% sedan ett år tillbaka, så kallade blancolån. Slår man samman dessa med bolån och övriga låneformer så ligger tillväxttakten på 7,2% per år. Det är i sig en mönster som går på fel håll för hushållen. Men jag är inte förvånad då det är lätt att lyssna in sig på hur folk resonerar.

 

Att amortera är för många ointressant och obegripligt. Familjen Penning amorterar modest med femtusen kronor per månad på bolånen och är en del i vårt sparande. Vid senaste månadsskiftet hade vi amorterat 275 tusenlappar. En god vän till mig undrade vad vi sparade i ränta på det. Jag gjorde ett överslag och berättade att det handlade om 238 kronor per månad. Var det allt, replikerade han. Att peta in hela tvåhundrasjuttiofemtusen kronor för att spara 238 kronor? Meningslöst!

 

Men han missade poängen. Att betala mindre i ränta är bra men huvudorsaken är att minska lånet. Pengarna vi amorterar försvinner ju inte i tomma intet utan kommer oss till del när vi säljer bostaden. Att man inte ser detta är märkligt. Dessutom så minskar vi trots allt räntekostnaden varje månad och varje år och ackumulerat är 238 kronor på tio år hela 28 560 kronor. Och vad blir det inte under ett högre ränteläge?

 

Den mest märkliga frågeställningen som jag stött på kring bolån och beskattning vid försäljning, som är 22 % på vinsten, har jag också fått av denna gode vän. Han trodde att det var skillnaden mellan vinsten och belåningen som avgjorde skatteskulden. Så om man köpte en bostad för en miljon kronor och lånade upp åttahundratusen till semester, bil och båt - och sedan sålde bostaden för två miljoner så skulle skatten bli blott 44 tusen kronor. Nä, min vän. Staten struntar i ditt beteende och leverne - skatten blir 220 tusen kronor och du sitter med tjugotusen i skuld.

 

Privatekonomi är i sig inget svårt fastän så många försöker hävda att vi alla är offer för omständigheterna. Jag håller inte med. Ansvaret är mitt. Och ditt.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

24 februari

En massa stålar

 

Vi har nog aldrig sett en liknande inkomst till det Penningska Palatset så som nu. Pengarna bara rasar över oss i rask takt och i mängder. Dubbla inkomster, extraarbete, skatteåterbäring, semesterlöner som ej tagits ut, barnbidrag och bonusar - det är ingen hejd. Vi snittar på det dubbla mot normalt under februari till juni enligt prognos så nu finns det rejält med konsumtionsutrymme - nytt kök och ny bil, here we come!

 

Nej, det där sista är inte vi. Att äta upp en inkomsthöjning, som dessutom är temporär, men konsumtion är vad det stora flertalet gör men inte familjen Penning som väljer att buffra och spara. Att leva är inte att shoppa!

 

Men hur många gånger har jag inte hört att nu kom årets bonus och vi köper en resa, löneförhöjning så nu blir det en ny bil eller där kom arvet efter farmor och det kaklar vi om badrummet med. Att det varje månad på nedersta raden alltid ska gå jämnt skägg är mer regel än undantag. Och jag talar inte om fattiglappar utan människor med inkomster bortom de fyrtio - per person. Klang och jubel och så tar pengarna snabbt slut.

 

Detta gyllene tillfälle ska inte gå oss förbi utan kommer under en lång framtid bidra till att vår balansräkning ter sig trivsam och behaglig. Vårt kök är lite slitet och golven skänker oss ibland en och annan spåga i fotvalvet. Möblerna har katten patinerat och badrummet har skavanker. Men inget av detta är så viktigt som att faktiskt under fem månader kunna spara undan en extra slant till guldhönan. För guldhönan, hon kan värpa guldägg - något som ingen konsumtion i världen kan göra.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
22 februari

Inte utan en sjö, en skog, en strand

 

Att försöka imponera. Att vilja inkluderas. Att sukta efter bekräftelse. Att finna lyckan.

 

Jag måste beklaga. Jag sänder mina kondoleanser. All heder åt dina ansträngningar och dina fruktlösa försök. Allt jag kan säga är att denna fåfänga trängtan bara leder dig i fel riktning och längre bort.

 

En strävan i att nå inre frid, lycka och glädje från utsidan är att be om bekymmer. Det är att ge bort rodret åt andra som inte har ditt bästa för ögonen. Att skylla dina tillkortakommanden, dina sorger och dina grå dagar på andra än dig själv. Att dina försök att bli tillfreds med ditt liv är beroende av de kort du gavs att spela med.

 

Men det är i sanning goda nyheter. För du har fel i att lyckan beror av andras gillanden av dina statusmarkörer, din framgång i yrkeslivet eller för den delen dina vitsar. För om det var så skulle du vara körd. Då skulle du vara ständigt utlämnad.

 

Inte alltför sällan tänker jag kring all den energi och frenesi människor lägger i jakten på att bli något, att verka vara något, att göra rätt så som de tror att rätt ska vara. Konsumtionen, statusjakten och den yttre skönheten - oskrivna normer. Så här är du rätt, så där är du fel.

 

Jag bestämde mig för länge sedan att jag inte spelar detta spel. Jag är oantastlig. Du kan inte förorätta mig men heller inte berömma mig om jag inte godtar det. Makten är min och det är inte ens komplicerat - lycka kommer inifrån.

 

Jag lever med enkelhet utan allt vad status eller samhällsklass innebär. Däremot så behöver jag annat. En horisontlinje. En skogsrand. Tystnaden. Jag lever med lätthet utan stadsjeep, kökslyx och kändismingel. Men inte utan en sjö, en skog, en strand.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (82)
Jul (9)

Taggar