PerPenning
Likes
239
Antal inlägg
410
Följare
50
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
12 februari

Fråga ugglan

 

Jag fick förklarat för mig häromdagen att positiv, det kan inte människan vara av naturen. Det är vår biologi och vi tenderar att fokusera på negativa känslor framför positiva. Usch, det låter väl himlans tradigt? Men så är vi - negativa av naturen.

 

Det handlar om vår anpassningsförmåga - vi är skapta för att leta efter förbättringsmöjligheter och aldrig är vi riktigt nöjda med det vi har eller där vi befinner oss. Instinktivt vill vi ha mer, gå längre, vara bättre. Och när vår hjärna letar efter dessa förbättringsmöjligheter så landar fokus på tillkortakommanden som i sin tur spiller över på känslorna.

 

Jag tycker att detta är smörja och dumheter - och jag tänker inte lägga någon större vikt vi det. Var och en får tro vad de vill men så länge jag har förmågan att välja glädje före olycka - så gör jag det. I det hänseendet anser jag mig vara ganska så intelligent.

 

Ja, just intelligens är roligare att tänka kring. Alla är inte det som tror det. Andra är det som tvivlar. Men hur kan man avgöra vilket? Det finns några knep att särskilja självförtroende blott från ödmjuk intelligens.

 

Jo, en intelligent person har förmågan att förenkla saker och ting istället för att ytterligare krångla till det. Detta ser man varje dag, inte minst bland chefer och politiker - alltså att de stökar till det än mer, det vill säga. En smart person kan nämligen gå igenom ett komplext system steg för steg och göra det begripligt.

 

En klok person läser mycket och pratar mindre. Dessutom så blir hen glad om du frågar hur och varför, något som mindre begåvade blott blir frustrerade över. Smarta människor har begått misstag - och lärt av dem, slösar inte med sin tid på ovidkommande ting och har förmågan att fokusera.

 

Hur vet man om man är smart eller dum? Ja, det är inte helt enkelt. Riktigt korkade människor har inte förmågan att avgöra det eftersom det kräver en viss intelligens för att förstå att man är trög. Andra lever blott av sitt uppblåsta ego och anser att de är bättre än andra och därmed klokare än de flesta. Men ingen ska tvivla på att det finns skillnader bland oss alla - allt från lite segare i kolan till blixtrande smarta. Dessvärre har alla rösträtt.

 

Hur ser vi på oss själva? Är det som med genomsnittsbilisten som anser sig köra bättre än alla andra? Ser du dig själv som lite smartare än de flesta andra? Om så - vad betyder det? Att du ser dig som lite bättre och med lite större rättigheter? Eller är du ödmjuk i all din smarthet?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
14 december 2016

Förbannade julbrev

 

Förr skickades det julkort i en strid ström mellan vänner, släkt och de som man sällan träffade. Ja, det kunde till och med vara så att just julkort var den enda kontakten. Ett glansigt kort med tomtar av Jenny Nyström, en önskan om en god jul och ett gott nytt år undertecknade med familjens namn. Sen var det tyst och stilla tills nästa år. Slutligen så kom det inget julkort alls för då, ja då hade avsändaren dött. Julkort är så förlegat och gammeldags.

 

Jag skickar julkort varje år med en sällan skådad envishet. Jag ratar alla förtryckta kort och gör egna av fina foton från året som gick och låter trycka upp dem. Sedan tvingar jag alla i familjen att skriva sina namn fint på korten, det slickas på frimärken och stoppas i kuvert och läggs på låda i god tid så att kortet är framme före jul. Nöjd är jag - för att hälften av adressaterna ser jag aldrig i verkligheten. Än så länge har inga kort kommit tillbaka på grund av mottagare okänd.

 

Jag skyr julhälsningar via Facebook som pesten. Det är inte rent spel. Bla, bla, bla, i år har vi valt att inte skicka julkort utan skänker istället de pengarna till Rädda Renarna. Jo, jo - den enkla går jag inte på. Nä, det är lättja och lathet att inte skicka julkort. Basta! De som skickar en oförskämd julhälsning till mig via sociala medier hamnar på min svarta lista - de som inte får något fint julkort utan ett som jag skickar efter jul, ett som jag köpt på rea och helst ett riktigt fult.

 

 

Ett julkort är en julhälsning - inte i ett frossande i navelskåderi. Den förfärliga trenden med så kallade julbrev ryar jag mot. Ett långt brev där man skryter om alla sina fantastiska resor under året, barnens skolbetyg och nya fina bilen man inköpt - ett enda långt rapande om hur enastående ens liv varit under året. Tala om att vara tondöv i all sin välmening. Betänk om mottagarens leverne är satt på undantag, att far är full igen varje jul, barnen inte vill veta av en och frun har dragit med älskaren. Då är det inte en lång monolog kring andras fiktiva lycka man behöver - utan blott ett fint julkort med en julhälsning. Eller kanske inte det heller?

 

 

Nej, ett riktigt julbrev, det var Mors julbrev som fanns när jag var liten - krimskramspyssel i papp som ingen mamma skulle velat ta i med tång men som vi barn tyckte var skojigt. Några timmars lek sedan eldades det hela upp i öppna spisen.

 

Ni som nu säger att ni inte tänker skicka några julkort och istället köpa aktier för pengarna - ni är kloka ni. Men så innihiliivitte traadia, på ren skånska. Så det så. 

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
21 augusti 2016

Halleda

 

Patriot är jag kanske inte men en viss stolhet över mitt skånska arv, det har jag. Mest på skoj och utan allvar. Jag trivs i södern och tycker att skånskan klingar vackert. För några år sedan hade jag tvekat att erkänna att jag gillar Danne Stråhed, men så är det. Han har en del fina, glada och positiva texter. Sök på Spotify och låt dig förföras.

 

Sprang på den här texten. Den är roligt som jag ser det. Vad säger du?

 

Ha en finfinfin söndag! Sommaren lever lite till.

 

Skåningen är inte som andra. Framförallt är han vacker.

 

Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens kutryggiga dolskhet.

 

Nej, skåningen ar i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

 

Ändå - allra vackrast ar han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsaltets dilemma.

 

- Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de. Genom sekler av med och motgångar, sociala problem och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd.

 

Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala. gängor, förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

 

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar, som alla varit med i finska vinterkriget. De utbytte erfarenheter. Värst hade det varit på Karelska näset ett tag, där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd. Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. Hur var det på Karelska näset, den gången? undrade vännerna.

 

Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa han:

 

- Jo, dar va hitt.

 

Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

 

Sådan är skåningen. Han bävar inte för att va me där det e hitt. Och har inte hans tidning samma inställning, ja då får de va så.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli 2016

Min bucket list

 

Första gången som jag hörde uttrycket bucket list var när jag såg filmen Nu eller aldrig. Ja, det är den dåliga svenska översättningen av just The bucket list. En sådan här lista kan bättre översättas till en att-göra-lista på saker man vill ta sig för eller uppleva innan man dör. Detta har varit en hel del på modet att göra dylika listor allt sedan filmen visades 2007, på samma sätt som carpe diem tjatades ut efter Döda poeters sällskap.

 

Människor skriver bucket lists. Där finns allt från fallskärmshopp till att bada i Trevifontänen. Saker att hinna med före den oundvikliga döden ska gärna vara spektakulärt, utmanande och något att visa upp men även små ting kan skrivas på listan. Om det ska vara tio, femtio eller hundra saker tvistas det om. Ärligt talat - jag begriper mig inte riktigt på dessa listor att hinna med före rigor mortis.

 

Jag har försökt att skriva en bucket list. Rubriken gick fint. Punkt ett började sämre. Jag vill för alltid kunna lyssna på Spotify. Amenvaf? Vad är det för något att skriva på en bucket list?

 

Men jag vill ju faktiskt detta. Musik är viktigt för mig och jag älskar all musik som jag får via Spotify. Jag vill hinna med Spotify innan jag dör. Jag vill att min hörsel inte ska svika mig när jag blir äldre så att jag inte kan lyssna på musik längre. Jag njuter ju redan nu av all världens musik och jag vet att allt ska tas från mig, en sak efter den andra. Och slutligen livet självt.

 

Och så fortsätter det när jag skriver. De saker som fastnar på min lista är inte saker eller upplevelser jag saknar utan de som jag har som jag räds att mista - synen, hörseln, min fru och mina barn, hälsan, att kunna gå och springa, smaken av god mat och ett prima vin. Det må låta förmätet men jag är redan nu nöjd. Nöjd och förnöjsam med allt det jag har och upplever varje dag. Jag har insett, och det med glädje, att livets all förundran finns här och nu. Eller så som Adolphson–Falk:s text i låten Ifrån att vi faktiskt inte reser till något, vi reser ifrån. Vi kommer aldrig närmre livet än nu.

 

Jag har blivit lite klokare med åren. Jag vet nämligen att åren blir färre att uppleva i framtiden. Det må låta trist men jag fick aldrig ihop någon bucket list och det var rätt för mig. Absolut att jag har saker att uppleva eller vilja göra - men det behövs ingen lista för det. Impulsens kraft är stark och jag tar mig för det som dyker upp i mitt sinne. Saker kommer till och andra faller ifrån. Att vara spontan ger mig mer glädje än planerade aktiviteter.

 

Så mitt tips till er som skriver bucket lists är att först och främst skaffa insikt i vad som finns här och nu och vilken glädje det bringar er. Bara så ni inte glömmer bort det i jakten på innan-döden-förlustelserna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Blog Archive

Blog Archive
2017 (58)

Taggar