Vägen till Frihet
Likes
194
Antal inlägg
243
Följare
73
Medaljer
0
Stad
Stockholm
Om användaren
Vi sitter fast i ekorrhjulet och vill hitta vägen ut! Vi vill ha mer tid att umgås med varandra och mer tid att lägga på projekt som betyder något för oss - på riktigt. Vår dröm är att kunna sluta arbeta (om vi vill), flytta till ett varmare land och leva av våra passiva inkomster. Följ vår väg till frihet och vår kamp att bygga upp en "pengamaskin" som gör det möjligt för oss att realisera drömmen.
Kontakt email

RSS

RSS feed
8 maj 2015

Nr 3 - Börskraschen år 2000 - betraktelser från insidan

Läste för en tid sedan bloggaren Kavastus intressanta inlägg om börskraschen år 1987 (http://arnetalving.se/2015/03/24/tillbakablick-1987-det-var-da-det-blogg/) och började då fundera en del kring kraschen år 2000 som jag faktiskt fick uppleva från insidan (jobbade då och jobbar även nu i IT-branschen). Här kommer mina betraktelser blandat med intressant fakta från en svunnen tid.

Under slutet av 1990-talet talades det mycket om den nya ekonomin som på något mystiskt sätt skulle ändra spelreglerna kring bolagsvärdering. Intjäningsförmåga, stabil vinsthistorik mm var inte längre mycket värt, nä nu gällde istället galen tillväxt (mätt som antal anställda) och framtida vinster (drömmar). Det var absolut inte ovanligt att ett bolag som gjorde 500 miljoner i förlust och omsatte 25 miljoner värderades till miljardbelopp. Det talades då om att göra en strategisk förlust vilket i praktiken ansågs som något positivt. Här gällde det att växa antalet medarbetare i snabb takt så förlusterna var därmed legitima. Att få in nytt friskt kapital var vid den här tiden inget problem, det vara bara att göra en nyemission som i alla lägen blev kraftigt övertecknad.

Det var en smått otrolig tid där respekten för pengar inom de hypade IT-bolagen var noll och intet. Övertecknade nyemissioner stod som spön i backen så att fixa nytt kapital var en smal sak. Det var en tid där VD:n och bolagets talesperson hade samma status som en rockstjärna för att efter kraschen inte var värda någonting alls. Jag minns dem alla mycket väl och har dessutom träffat flertalet av dem när det begav sig, t ex Framfabs Jonas Birgersson med sin legendariska fleecetröja, Icon Medialabs Johan Staël von Holstein och Cell Networks Christer Sturmark.

Värda att nämna i sammanhanget är också Kajsa Leander och Ernst Malmsten som grundade Boo.com år 1998. Det bolaget skulle sälja märkeskläder över internet och byggde ett, för den tiden, mycket avancerat system som den normala modemanvändaren inte hade mycket glädje av. Sajten var i praktiken allt för seg och därmed oanvändbar för de flesta. Sidorna kunde ta flera minuter att ladda in.

I augusti 1998 blev investmentbanken JP Morgan Boo.coms rådgivare vilka hjälpte till att hitta investerare som kunde gå in med 100 miljoner dollar vilket ansågs nödvändigt innan företaget skulle förmå visa lönsamhet. Hur det gick? Jo det slutade naturligtvis med en konkurs av sällan skådat slag. I januari år 2000 hade bolaget intäkter på ungefär 100 000 dollar i veckan, men då låg utgifterna på 4 miljoner dollar i veckan. Den 17:e maj 2000 beslutade styrelsen att begära likvidation. Då hade ägarna satsat 125 miljoner dollar vilka nu gått upp i rök. Företaget hade skulder på c:a 178 miljoner brittiska pund och tillgångar på ungefär 19 miljoner brittiska pund. Sanslöst!

Under den andra halvan av 1990-talet började jag som IT-konsult på ett av de mer hypade bolagen i branschen. När jag började där var det knappast upphaussat, men några år senare var det upphöjt till skyarna och sannolikt drömarbetsplatsen för de allra flesta. Om vi hade kul? Absolut, det var sjukt kul och stämningen var på topp. Projekten var spännande, festerna var många och sjövilda. Alla skulle bräcka varandra med hänvisning till att det krävdes för att kunna rekrytera och för att framstå som en attraktiv arbetsgivare. Kosta vad det kosta ville. Jag var själv på många fester som måste ha kostat åtskilliga miljoner styck att ordna. Det var en galen tid på alla sätt, men väldigt rolig. 

Redan från start blev jag inblandad i flera spännande projekt och "avancerade" snabbt i rang och fick mer och mer ansvar för kunduppdrag. Jag hade roller som t ex projektledare och affärsutvecklare. Egentligen var ju situationen bisarr, kunden betalade riktigt höga arvoden för en gröngöling som nyligen avslutat sin utbildning från universitetet och definitivt inte hade tillräckliga kunskaper för att utveckla kundens affär. Så var dock tiderna och företagsledningar "där ute" kunde på den tiden i princip ingenting alls om IT. Med andra ord, kunde du själv IT skapligt, var trovärdig i din argumentation och dessutom jobbade för något av den tidens stjärnbolag (läs "de upphaussade") så lyssnade alla företagsledningar på vad du hade att säga. Otroligt men faktiskt helt sant.

Media var under den här tiden utan tvekan delaktiga i att haussa upp bolagen. Det talades om Internets möjligheter och hur tekniken skulle förändra befintliga affärsmodeller och affärslogik från grunden (vilket ju till viss del också har hänt, men många år senare). Det skrevs spaltmeter och rockstjärnorna syntes i pressen på daglig basis där de skickligt sålde in drömmar och pratade upp börskursen. Möjligheterna ansågs oändliga och antalet affärsidéer var outtömliga. Amazon.com var dessutom en bevisad succé och många företagsledningar världen över började på allvar bli rädda för att bli utkonkurrerade av nätaktörer. Samtidigt började uppkopplingshastigheterna bli allt bättre även om många vid den här tidpunkten satt på modem som vi idag skulle uppleva som fruktansvärt långsamma.

Värderingarna på alla bolag som förknippades med IT blev snabbt skyhöga. Internetkonsult-bolagens värderingar gick inte längre att förklara med klassiska ekonomiska teorier med faktorer som substansvärde osv utan istället talades det om värdering per anställd vilket ytterligare eldade på behovet av att växa snabbt. Till viss del organiskt men självklart också genom förvärv. I det bolag jag jobbade för förvärvades ungefär 15 bolag på ett år vilket så klart var helt vansinnigt. Att bolagen ville växa snabbt var dock inte konstigt, en konsult kunde enkelt värderas till 20-35 miljoner kronor vilket innebar att nya anställda snabbt ökade bolagets värdering vilket i sin tur gav företaget möjlighet att förvärva nya bolag (de flesta köpen gjordes nämligen med egna aktier och inte cash). Kampen om potentiella medarbetare hårdnade och vid den här tidpunkten erbjöd de flesta mycket generösa anställningsvillkor och deltagande i diverse optionsprogram.

Bubblan svällde nu snabbt och började närma sig bristningsgränsen. Nu började alla småsparare dessutom hitta till börsen och IT-aktierna. Otaliga löpsedlar från tidningar som Aftonbladet och Expressen bidrog garanterat till hysterin och många gick "all in".

I maj år 2000 gick så Boo.com i konkurs, en spektakulär sådan. Denna händelse anses av många vara starten på kraschen. Nu började nämligen ägarna rikta krav på de sk dotcom-bolagen att de måste börja visa substans enligt de spelregler som gällde innan "den nya ekonomin". Det innebar i sin tur att nyemissioner inte längre var lika enkla att driva igenom vilket i sin tur ledde till att många IT-bolag fick stora problem. På kort tid gick många bolag i konkurs eller så tvingades de säga upp merparten av alla anställda. De tidigare så attraktiva optionsprogrammen blev värdelösa och många förlorade sina jobb. Mängder av investerare (antagligen mest småsparare) förlorade stora summor och effekterna blev mycket stora på global nivå.

Den 7:e mars år 2000 startade börskraschen. Ericsson ansågs t ex vara värt 1 800 miljarder kronor vårvintern 2000 då de på något sätt fått en stämpel som IT-bolag. Flera andra mer renodlade IT-bolag var små jämfört med Ericsson, men hade i flera fall uppvisat sanslösa kursuppgångar. Ericsson blev ett blysänke och på sex veckor sjönk generalindex med 20 %. Enskilda IT-aktier sjönk med så mycket som 60 % på kort tid. Den 20:e oktober föll Ericsson med 30 % på några timmar och tidigare "stjärnbolag" som t ex Framfab och Icon Medialab hade nu fallit med 90 % från sina kurstoppar. Innan vändningen i oktober 2002 hade OMXSPI backat med ungefär 70 %. Den tidigare toppnoteringen från den 6:e mars år 2000 nåddes först i april 2007, det vill säga mer än sju år senare. 

Jag kan ärligt säga att jag är otroligt tacksam för att jag fick vara med och uppleva det hela från insidan. Trots kraschen klarade jag mig personligen rätt så bra, men jag känner många som råkade riktigt illa ut "tack vare" girighet, optioner och ett förlorat arbete. Jag vill också tillägga att många av affärsidéerna som uppkom under den här perioden var riktigt bra, men tekniken var inte på plats och marknaden var inte heller mogen för allt det nya. De var helt enkelt för tidigt ute. Ta Boo.com som ett exempel, idag är det knappast någon som tycker det är märkligt att sälja kläder på nätet.

Har du egna minnen från kraschen år 2000? Upplevelser från insidan eller för den delen på sidan om?

Taggar (forum): 

Blog Archive

Blog Archive
2017 (7)