PerPenning
Likes
239
Antal inlägg
386
Följare
49
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
2 mars

Förtjäna

 

Författaren Dean R. Koontz liknade i en roman tiden vid en klocka, spännande nog. En rund, hederlig, gammeldags klocka där visarna likt en sax som klippte sönder tiden och strödde den kring sig. Ju mer vi jäktade och försökte hinna med desto vassare och snabbare bet saxen i tidsväven - den blev hålig och hastigt förfallande.

 

Albert Einstein menade på sin tid att människan hade svårt för att förstå att det inte är våra tre dimensioner som är beständiga och tiden flyktig - utan att det är precis tvärtom. Tiden är inte alls den som svävar iväg utan längd, djup och bredd, allt beroende av de båda relativitetsteoriernas hävd som också bevisats gälla.

 

Jag är tacksam för den tid jag fått. Jag vet inte när och hur den kommer att ta slut. För de flesta av oss är det senare än vad vi tror. Så som barn var jag nära döden och sjukhusprästen tillkallades. Genom en slump eller en gudshand överlevde jag och har så här långt fått leva femtio solvarv ytterligare. Jag är tacksam.

 

Så, vad är då tid? Och är inte upplevelsen av den värd att hedra? Vill vi inte alla att den ska vara längre eller gå långsammare? Och det gör den när vi förgyller tiden med det vi älskar att göra och när vi släpper tanken och stressen till golvet. Tiden skiner och strålar varmt när vi gör något för våra medmänniskor, när vi visar empati, vänlighet och förnöjsamhet. Det gäller att i den utsträckning det är möjligt att hedra sin tid.

 

När kapten Miller i filmen Saving Private Ryan döende säger till menige Ryan att han ska se till att förtjäna att han överlevt - James, earn this.. ..earn it, då tänker jag på mig själv och min tursamhet. Jag överlevde. Jag borde se till att förtjäna det. Jag gör en del men kan alltid göra mera. Det är ju här och nu jag kan göra något. Tiden tar slut till sist och det kan ingen relativitet förändra.

 

I shall pass this way but once; any good that I can do or any kindness I can show to any human being; let me do it now. Let me not defer nor neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Etienne de Grellet

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 februari

Köpmonstret

 

Konsumtion är lycka. Konsumtion blir gärna ångest strax efter euforin. Känner du igen det? En kortsiktig belöning i ett rus av lyckohormon övergår i ett tillstånd av depressiva tankar kring varför köpet gjordes. Och än värre blir det om köpet är på krita.

 

Jag är då inte annorlunda funtad. Jag vill alltid köpa. Köpa något nytt. Det är en ständig kamp med köpmonstret. Spontana och oöverlagda köp måste motas i grind. Knepen att göra detta är många, vissa är bättre medan andra funkar illa. Långsiktigt planerade inköp är enligt min erfarenhet det som fungerar för mig.

 

Jag vill inte leva minimalistiskt, det passar inte mig. Däremot vill jag ha ordning och stringens i tillvaron. Produkter jag äger ska vara både funktionella och ha en elegans. Form och funktion i balans. En stol är till både för ögat och rumpan, så som enkel jämförelse. Utöver det vill jag att saker och ting i sin tur interagerar med varandra, de bör trivas tillsammans på samma sätt både avseende funktion, färg och form. Jag ogillar skeva linjer och oförutsägbara konstellationer - jag undrar om det går att diagnostisera mig för detta?

 

Ett långsiktigt planerande och finansierande har nu lett till inköp av nya högtalare för musik i vårt hem. Varför nya? Jo, de gamla lät illa, var fula, av dålig kvalitet, fel färg och passande inte in alls. Alla dessa dåliga egenskaper är nu utbytta mot utmärkta. Jag är nöjd.

 

Men köpångesten? Uteblev den. Ja, det blev den faktiskt. Planeringen för inköpet har varit över två år. Kostnaden för produkterna finansierades över tid. Men jag hade ju kunnat spara pengarna för en ekonomisk frihet i framtiden? Ja, absolut. Men allt handlar om en avvägning som bara var och en kan göra på den egna kammaren - vad skjuta på framtiden och vad göra nu?

 

Jag älskar musik, den är en stor del av mitt liv. Så som John Miles sjöng redan 1975 i sitt stycke Music - music was my first loveHär framför han den åter under 2008, en klassiker. Eller som Hifi-klubbens reklam - bad sound kills good music. Min snåltarm har gjort att jag lyssnat länge på musik på ett erbarmligt sätt men det är över nu. Mina öron är glada. Dessa högtalare kommer aldrig att bytas ut, de är för evigt.

 

Men köpmonstret lever. Så det gäller att vara på sin vakt. Alltid.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 oktober 2016

Sur gubbe

 

Nu gled vi in i en riktig höstmånad. Ägnat lördagen åt att byta vatten i spabadet, i det kan jag finna tröst och värme under kalla vinterdagar, och att läsa svensk damtidning. I den går att läsa att kungens apanage frikostigt distribueras bland barn och barnbarn, att Alicia Key köpt nytt hus i Hollywood samt att Stockholms pseudokändisar varit och sett Hitta Doris. Ja, min ömma moder har förkärlek för att lämna dylika tidsskrifter hemma hos oss och jag läser hellre dessa än nyhetsbladen som mest består av våld, död, skräck och valhänta politiker.

 

Liberalerna, det parti som en gång var just liberalt, kom nyligen med ett förslag som appellerade till mig - att lägga ned Arbetsförmedlingen. Det tycker jag är ett jättefint förslag. Denna myndighet kostar mer än den smakar - runt 80 miljarder om året. Vi har några verklighetsfrånvända bekanta som gladeligen snyltar sig fram på statens bekostnad vilket stör mig. Än mer stör det mig att just Arbetsförmedlingen inte sätter större press på dessa att försöka försörja sig själva. Dessutom levererar heller inte AF något större mervärde till samhället. Endast 45 procent av företagen använder Arbetsförmedlingen som rekryteringsväg, den lägsta andelen någonsin. Regeringens mål är att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, ungefär lika ambitiöst som Fridolins saga om att fixa skolan på 100 dagar.

 

Veckan som passerade var min andra arbetsvecka på min nya arbetsplats. Drog på mig något virus förra helgen som plågat mig sedan dess. Upp i ottan, in med Alvedon och sedan jobba järnet. Efter arbetsdagens slut krascha i soffan någon timme och sedan släpa mig i säng före halv tio. Igår fredag var det som om kroppen kände att vi nått i mål och jag däckade totalt. Sov oroligt och drömde samma tresekunders dröm om och om igen. Vaknade fortsatt trött och slut. Insåg därför att en lagom sur gubbe lär jag vara idag.

 

Och det spär på min trumpna min när folk och fä runt omkring mig gnäller över att de inte får just det jobb eller den utbildning som de vill ha, inte hittar en fett betalt kneg på 70 procent så att de dessutom hinner förverkliga sig själva. Där man går på A-kassa och sedan smiter iväg en vecka till Mallis. Där man sjukskriver sig för att man är lite bakfull efter bira med grabbarna. Jag vill faktiskt inte bidra med en enda krona till er, era slappa kadaver!

 

Men samtidigt - solen skiner, det är en fin höstdag och jag lever och har hälsan undantaget en fet förkylning. Mitt nya jobb är roligt, kollegorna härliga och ersättningen god. Familjen mår fint och privatekonomin är i sin ordning. Det får vara slutsurat för denna gång.

 

Ha en härlig helg, gott folk!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
9 augusti 2016

Ett jobb som sådant

 

Jag har, som en del redan vet, sagt upp mig från mitt jobb. Redan efter nio månader kom det agerandet - beslutet togs redan efter några få månader. En viss förvirring, irritation och irrationellt beteende uppvisades av min chef på distans - varför sa du upp dig så snabbt? Vad var fel? Du är dum! Damen ifråga har så här långt varit tjurig och viftat med en spade i sin intellektuella sandlåda. Jag struntar i vilket då vår relation var av noll och intet. Bye, bye bitch!

 

Redan från start kändes något fel. Det gnagde. Medarbetare tedde sig självupptagna och utan intresse för att bjuda in - jag, den nyanställde. Det fanns ingen varm känsla utan en blandning av grupperingar - uppenbarligen cementerade sedan länge. Jag kände mig märkligt utanför. Tant Chef hade inte ens koll på vem jag var och att jag börjat, hon hade inte välkomnat mig alls förrän vi sprang på varandra vid min första medarbetarträff. En yngre, mer oerfaren person hade tagit illa vid sig - jag bara skakade på huvudet. Vad är det här?

 

Lite research sa mig att företaget haft svårt att behålla sin personal. Dessutom har de ytterligare ett par svagheter: ingen kommer tillbaks vilket betyder att gräset är grönare någon annanstans - eller mindre brunbränt. Anställningstiderna är också relativt korta - i snitt ett par år. Ständigt rekryterar man men förmågan att bibehålla sin personal ter sig skral. Jag är inte förvånad.

 

Insikten att man bedriver en verksamhet där anställda inledningsvis eller senare under anställningen ser företaget så som en step stone för att komma vidare finns inte. Man lyckas inte växa som är en uttalad ambition - antalet medarbetare är samma idag som för fem år sedan - men i det stora hela andra personer. Annonser och rekryteringssidor på nätet andas viss desperation. Min egen anställningsprocess var märkligt kort och inga referenser kontaktades. Man lockar med olika fringisar och egen ajfön - ungefär så som gymnasieskolor försöker smickra nya elever. Samtidigt sätts mycket på undantag - information är den sämsta grenen. Officiella personliga bonussystem som hämmar intresset för samarbete och en hjälpsamhetskultur gjorde sitt. Att via rykten dessutom få höra att det också fanns hemliga bonuslösningar gör ingen mer lojal heller.

 

Mina uppdrag från dag ett handlade om att ta över andras arbete och försöka fixa till dessa. Helt enkelt att ta över efter de som slutat eller var på väg. Att döda ambition och intresse kan inte göras mer effektivt. Något är allvarligt tokigt när söndagsångest börjar på lördag eftermiddag. Jag hatade snabbt vardagen.

 

Filialen som jag jobbade på hade ett par pålitliga och lojala medarbetare - till cheferna på huvudkontoret. Det var enkelt att inse när jag planterade lite lockbeten. Mycket information smögs den vägen och nådde aldrig andras öron. Misstänksamheten fanns där mellan varandra. Skitsnacket flödade. Det pratades bakom ryggar.

 

Firman främjar inte en gemenskap, förmår inte skapa en trevlig kultur eller lojalitet. En underliggande stress har alla att det är viktigare att fakturera än att göra ett bra jobb som kunden är tillfreds med. Ägarna plockar ur stora pengar, vinstmarginalen är grymt fin men kommer inte medarbetarna till del - vi är broilers för att tjäna pengar.

 

Jag rycker på axlarna och drar vidare. Glad i hågen och lycklig över att ett felsteg går att rätta till. Min nya tjänst hade allt den gamla saknade: en gedigen och genomtänkt rekryteringsprocess, en roadmap för mig och min nya tjänst, träffar med kollegorna och en bra magkänsla kring chef och företaget i stort. Att dessutom få höra av flera att mina blivande kollegor att chefen är den bästa de haft känns underbart - många säger att det är viktigare vilken chef man får än vilket jobba man har.

 

Sådant kan ett jobb te sig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
29 december 2015

Lyfta sig

När jag var barn så hade vi en hund i familjen. Jag älskade henne. Ja, hon var årsbarn med mig och vi lekte varje dag. På något sätt var hon mig närmre än mina betydligt äldre syskon, trots att hon var en hund.

 

Så kom det en dag då min vän blev sjuk i ett av sina ben. Ett veterinärbesök och en operation löste detta men krävde sedan inomhusvistelse, en krage för att inte bita i såret och medicin. Det var lilla flickan inte van vid.

 

Efter några dagar så viftade tösen inte på svansen mer. Hon kom inte fram ifrån klädskåpet där hon hade sin sovplats. Favoritmaten lockade inte heller. Hunden min hade blivit deprimerad av att förlora allt det som gjorde hennes liv något värt - springa runt i skogen, busa och skälla på grannens katt. Hennes gnista slocknade.

 

Vi talar inte gärna om våra privatekonomiska problem. Vi lappar och lagar vår fasad. Det är en skam att inte få ihop sin privatekonomi och vi visar inte gärna för någon att det inte går ihop. Inte heller visar vi gärna att vi mår dåligt. Nej, om vi är ur balans eller känner oss svaga - då gör vi allt för att se hela ut. Det syns inte utanpå att vi har kaos i vårt inre.

 

Jag är en person som ofta talar om vikten av att nå balans i livet, att finna sitt kall och att skapa sin egen lycka. Ibland undrar jag om jag inte är en kedjerökande hälsoinspiratör. För jag mår dåligt och har gjort så ett tag. Absurt - jag saknar intet men är inte glad. Skäms på mig. Min egen teori är att vinterns mörker påverkar mig.

 

Är jag lätt deprimerad? Ja, så säger ett snabbtest på nätet. Den där osynliga handen som lyfter mig i kragen varje dag i normala fall är just nu darrig och svag. I vardagens grottekvarn hittar jag inte tiden att försöka samla ihop mig. Känslan är ungefär som att ha en slarvig klädsel där skjortan hänger utanför och strumporna har hål - det spretar åt alla håll och det ter sig omöjligt att bringa ordning.

 

Jag skäms inte. Hela vår uppenbarelse, alla våra känslor och egenskaper är resultat av biokemiska processer. Om du tror att du har kontroll så har du uppenbart fel. Medvetandets mekanismer är inte något du har ensamrätt på. Vi föreställer oss gärna att vi har en komplett bild av världen därute i vår hjärna och att vi upplever världen medvetet. Så fungerar det dock inte. Hjärnan fyller i och gissar.

 

Till att börja med har vi en stor blind fläck ungefär femton grader från mitten. Där är vi helt blinda, ändå har vi ingen upplevelse av att det finns ett stort tomrum på sidan. Hjärnan fyller i luckorna med gissningar. Vi klarar oss utan detaljer. Hjärnan bearbetar hela tiden flera beskrivningar av världen och inga av dessa beskrivningar är egentligen medvetna förrän vi själva frågar oss vad vi tänker på eller på något sätt blir uppmärksammade på något. Skrämmande på sitt sätt, fascinerande i andra.

 

Frågan är om vi inte är mer medvetslösa än medvetna? Vi bara skummar på ytan på vår vandring genom livet, annars skulle vi inte orka med eller ha tid för viktiga tankar. Vi kan inte lagra hur mycket data som helst hela tiden, det vi lagrar gör oss tillräckligt trötta. I sin bok 'Märk världen' skriver Tor Nörretranders att vi bara är uppmärksamma på mindre än fyrtio bitar av de miljoner bitar av information som når vår hjärna varje sekund. Det mesta är vi omedvetna om, vi bara tror att vi är väldigt medvetna om vår omgivning. Hjärnan lurar oss hela tiden då den skapar en illusion av helhet och medvetenhet.

 

''Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag.' ska fysikern James Clerk Maxwell sagt på sin dödsbädd 1879. De flesta mänskliga färdigheter från dans och fotbollsspel till tänkande och samtalande utövas bäst om man inte är medveten om vad man gör. Föreställningen om att medvetandet är människans centrala, styrande enhet är inte sant. 'Märk världen' är berättelsen om en rad häpnadsväckande vetenskapliga upptäckter som ifrågasätter invanda föreställningar om medvetande, information och civilisation. Läs den gärna, det är ett fascinerande verk.

 

Hur gick det med lilla tösen, hunden från min barndom? Jo, hon repade sig och fick elden åter. Och levde ytterligare fyra år innan hon stilla somnade in efter ett långt, lyckligt hundliv.

 

Hur går det för Per? Jo, han överlever och har troligen fått ordning på sin klädsel inom kort. Därefter lever han ett långt lyckligt liv innan han somnar in med ett leende på läpparna.

Taggar (blogg): 
28 december 2015

Vänta inte

Frugan hittade två burkar med körsbärssylt som gömts långt in i frysen. De följde med i flytten och har legat där, i dvala, sedan dess. De kasserades för att de kokades och syltades 2006, mest troligt på hösten. Det kändes lite konstigt. Tjugohundrasex var sonen två år gammal, han som idag är elva.

 

Tjugohundrasex var året innan jag skrev min ekonomiska julsaga. Samma år skrev jag mitt mest besökta inlägg om kassabok i excel och jag tror att detta fortsatt kommer att vara ett sökbegrepp som används mycket, inte minst i januari månad efter en dyr jul. Tjugohundrasex var flera år innan min och fru Pennings största äktenskapskris då allt tedde sig svart, sorgligt och mörkt.

 

Jag förstår mig inte på tiden men jag vet att den är relativ. Den är relativ i sig själv men också i den egna upplevelsen. Vad vi gör med vår tid är avgörande för hur stort värdet av den blir. Att vänta är det värsta, sämsta och mest usla sättet att ägna tid åt. Det finns inget att vänta på! Inte på att det ska bli roligare, inte på att bussen ska komma, inte på bättre tider eller att vänta på döden. Nej, all tid som blivit dig given är en gåva som du ska vårda på ett eller annat sätt. Att du är här är i sig ett under.

 

Det kommer alltid att finnas bra stunder liksom sämre eller till och med usla stunder. Ja, definitivt - det kommer att finnas usla stunder. Men oavsett så tickar tiden fram och om du kan anstränga dig det minsta lilla för att en usel stund ska bli bara en ynka gnutta bättre så har du gjort dig själv och hela mänskligheten, gud i himlen och kraften i Star Wars en tjänst. Att säga att tiden läker alla sår är enligt mig kvalificerad dumhet och bara ett gammalt ordspråk utan värde. Nej, tiden ska inte användas så vårdslöst att den ska vänta in något. Din tid ska du använda till att nyttja tankens kraft i att allting är din upplevelse av verkligheten - för det finns ingen annan. Verkligheten är alltid fluktuativ.

 

Ett av mina mästerverk här på bloggen är inlägget om skeenden. Det är jag stolt över och läser det själv från gång till annan. Att bringa ordning på sina tankar, att göra en sak åt gången och att genuint vara där i det är en nyckel jag använder för att låsa upp min innevarande tid, något jag skrev om i berusande långsamhet. Att hitta känslan av oskuld är svår men väl värd att anstränga sig kring.

 

Ett par plastburkar med sylt kan svämma över i känslor. Jag vet att allas vår tid är knapp, inte minst min egen. Men det handlar inte om att stressa från en sak till en annan. Nej, det handlar bara om att inte vänta. Gör nu. Börja nu. Nu.

Blog Archive

Blog Archive
2017 (47)

Taggar