PerPenning
Likes
247
Antal inlägg
477
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
11 juli

Från ryggmärgen

Det kan vara lite kul att vara sjuk också. Man kan exempelvis ägna mer tid åt Twitter - denna galna kanal som kan liknas vid ett exhibitionistiskt horstråk - var och en behöver sälja sina varor så inbjudande som möjligt men helst inte avslöja vad som döljer sig bakom desamma. Politiker, inte minst, tror fullt och fast att sociala medier är deras livlina för att få vara med framgent vid den svenska smörgåsbordet och att medborgarpöbeln som läser deras tweets är mindre begåvade mentalt än vad de är - vilket misstag!

 

Idag gick jag helt omedvetet i polemik med vår numera ganska berömda samordnare mot  våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt, som tog över detta uppdrag efter två fullständigt inkapabla personer - Alice Bah Kuhnke samt Mona Sahlin. Hillevi Engström är här med sina fyra veckor inte värd att nämnas i sammanhanget. Det måste vara en guldsits att ta över efter dessa båda klåpare - det räcker ju att man bara gör liiite bättre ifrån sig så kan man få lovord och ryggdunk. Tyvärr är ju Annas bakgrund för rollen illa vald, lite som att en rörmokare skulle börja göra en nagelbyggares jobb - det är knappast rätt meriter som varit orsaken till valet utan, i sedvanlig ordning, en svågerpolitiskt tillsatt tjänst.

 

 

I tweeten på bilden ovan, som Anna får hopp kring, sitter Salahuddin Barakat, välkänd imam som ser kvinnor så som smutsiga, och även Antje, svenska kyrkans nedmonterare numero uno. Det enda som är fint i bilden är att ingen föds till extremist, resten är förljuget.

 

Anna fick just den frågan kring vad det är för hoppfullt med herr Barakat i ovan bild och får då ett ryggmärgssvar tillbaka som inte är ett svar utan ett simpelt påhopp. Barnrumpor som går i vuxna skor har jag svårt för och jag hoppade in i debatten, se nedan.

 

 

Jag blev full i skratt och samtidigt lite rädd. Kvaliteten är så låg på dessa människors förmågor. Anna gillade inte min anonyma profil eftersom hon troligen utgick ifrån att jag var ett politiskt troll, kanske på högerkanten. Men det är jag ju inte - blott en familjefar som arbetar på riktigt, bor i villa och klappar katt. Men jag är inte dum och jag vill av många skäl inte gå på catwalken. 

 

Jag svarade Anna att hon gärna får kontakta mig via mail så kan hon få närmare information om vem jag är. Vi får väl se om hon vågar.

 

Om nu Anna inte blir färdig med att kontakta mig så må så vara. Hon kan ju med all rätta utgå ifrån att jag är:

  • medelålders
  • vit
  • man

Check på alla tre och redan där är jag en paria för de flesta så kallade feminister. Men skillnaden är att många av de som står på barrikaden för feminismen inte har egna döttrar som de behöver oroa sig för i det samhälle som nu växer fram med kvinnohat, likt det patriarkala struktur som Salahuddin Barakat företräder. 

 

Jag väljer bort feminism för humanism alla människors lika värde oavsett vad eller vem du är. Jag lovar er - jag kommer att slåss, och det hårt, för att mina barn, oavsett kön, ska ha samma förutsättningar och värderas lika. De som inte ställer upp på det har faktiskt - inte - här - att - göra.

 

Kanske rasist? Ja, varför inte? Kläm in det också. Jag kallade chokladbollar för negerboll som barn men det har jag slutat med. Jag anser att all religion alltid är underordnade mänskliga värden och rättigheter. Jag tycker inte att Pippi-böckerna är rasistiska utan något för sin samtid. Jag vet inte många som likt jag har arbetat på en arbetsplats med 27 olika nationaliteter. Hur många invandrade känner du, Anna? Ska vi tävla? Jag vet också därför att goda och onda människor och allt däremellan bryter alla ursprung och kulturer. 

 

Anna har ett svårt jobb - jag hade inte velat ha det då jag känner min begränsning i förmåga. Varför gör inte du det, Anna? Handlar allt om karriär? Du har inte kompetensen och är snart utbytt. 

 

Politiker i stort - sluta vara naiva. Tro inte att väljarkåren är en skock får. Valet 2018 kommer tydligt att visa vilka som visade oss respekt, lyssnade på oss och tog våra problem på allvar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
10 juli

Att bli frisk

 

Jag är sjuk. Riktigt sjuk. En del kallar det mansförkylning men det är något mycket värre än så. Dagarna lever jag så som zombie, hasar mig fram och ger ifrån mig gutturala läten och ljud och om nätterna brottas min kallsvettiga kropp med lakan medan min hjärna hakar upp sig upprepande, vansinniga, galna mardrömmar.

 

Jag levde i min sjukdoms kval onsdag till fredag förra veckan och knotade på med att jobba hemifrån för att skona mina kollegor från smittrisken. Mitt jobb är ganska krävande och dessa arbetsdagar tog nästan kål på mig. Jag var helt enkelt utslagen efter mina timmar i kontorsstolen och sov mest eller slumrande oroligt. Men när helgen kom så slog kroppen bakut och jag blev ännu sämre. Lördagen och söndagen var en dimma och en illusion - jag minns inte när mått sämre.

 

Efter att natten mellan helg och vardag var hemsk på alla de sätt så tog jag beslutet att sjukskriva mig. Det var ett kval men samtidigt en lättnad - jag hade inte orkat fortsätta. Jag behöver vila. Det stora kvalet ligger i ekonomin - det är jättedyrt att vara sjuk.

 

De allra flesta människor som blir sjuka är korttidssjuka - det är ju förkylningar och influenser. Sveriges sjukförsäkringssystem fungerar som så att arbetsgivaren är skyldig att betala sjuklön under de första fjorton sjukdagarna. Detta är ju i sig en belastning på ett företag och ju mindre antal anställda desto tuffare, det har jag all förståelse för. Men jag som arbetstagare tar också en rejäl smäll.

 

Den första sjukdagen är en karensdag utan ersättning. Därefter får man som högst 714 kronor per dag - detta motsvarar en månadslön på c:a 15 800 kronor. Jag undrar vilka heltidsjobb som ligger på en sådan nivå idag? Ett enkelt räkneexempel applicerat på mig själv innebär att jag är sjuk tre dagar. Då får jag för dessa tre dagar 23 procent av min lön. Det är ganska hårda papper.

 

Riktigt besvärligt kan det bli för människor om de blir långtidssjukskrivna, det kan man se när man exempelvis läser forum i familjeliv.se. Många får en chock när de, trots ett av världens hårdaste skattetryck, inser att de blir rejält stukade ekonomiskt. Staten tar gärna pengarna från oss på en progressiv skala men en sådan används inte i den andra riktningen. Det är därför heller inte förvånande att de som faller hårdast vid lång sjukdom är de som tjänade bra medan de arbetade.

 

Jag är övertygad om att måndagssjukan inte existerar sedan många år - det är för dyrt. Och tyvärr är det så dyrt att människor tvekar att sjukskriva sig trots att de är sjuka. Man kämpar på trots allt. Pendeln har slagit över och slagit över för långt. Svensk arbetsmarknad ska väl inte behöva liknas vid ett arbetsläger där piskan viner?

 

Våra politiker fortsätter sitt verklighetsfrånvända ösande ur vår gemensamma skattkista och lovar miljardsatsningar på än det ena, än det andra. Jag undrar dock om de någon endaste gång tänker på att de där pengarna i skattkistan fylls på av människor som släpar sig ur sängen och till jobbet varje dag men får behålla inte ens hälften av inkomsten. Jag undrar om de inser vikten av att människor just går till jobbet? Med de förutsättningar som ges när man blir sjuk går nog alldeles för många till jobbet ändå - vilket skapar fler problem än samhällsvinster. Jag undrar varför intresset för människor i vårt samhälle som verkligen anstränger sig och kämpar på är så lågt.

 

Det var länge sedan som jag insåg att var och en måste se över sitt eget hus. Var och en måste spara till sin pension, sina sjuka dagar och alla andra dagar. Var och en behöver budgetera, planera och konsolidera sina privatekonomier. För ingen är egentligen betjänt av att ens tro att vårt välfärdssystem finns där för oss när vi behöver det. Nej, samhällskontraktet är urlakat och dess text suddig -  det enda som består är kravet på oss att arbeta, helst även när vi inte förmår, och kravet på att betala så mycket skatt det bara går - att lura oss på.

 

En av de allra första bloggar som jag läste och som jag inspirerades mycket av hette Frisk Ekonomi och skrevs av en kvinna i yngre medelåldern som fått en diagnos kring en allvarligare sjukdom och som därför oroade sig, med full rätt, vad det skulle komma att innebära för hennes familj och deras ekonomi. Detta var för över tio år sedan men är inte mindre aktuellt idag - blir du sjuk, och inte kan tillfriskna, är du påverkad ekonomiskt härifrån till din evighet.

 

Det är dyrt att vara sjuk. Men just idag är det en lättnad att jag trots allt - fortfarande - har rättigheten att sjukskriva mig. Hur det annars hade gått vet jag inte men min kropp och min hjärna är trötta och behöver vila. Ingen blir heller glad över att jag gör ett dåligt jobb, allra minst jag själv. Och när man är sjuk så kokar allting ändå ned till en enda önskan - att bli frisk.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juni

Skillnad

 

Jag har inga bevis för motsatsen men jag är villig att chansa - jag tror att vi fick ett liv, vi som lever. Och vi som är vid liv, vi vet heller inte för hur länge det varar. Samtidigt så mäter vi gärna våra liv utifrån en fantasifull måttstock som löper fram till kanske åttio eller nittio år. Att ett liv mäts är väl sin sak men att verkligen tro att den mäter helt rätt är en annan. Men människan organiserar och mäter på trots det oförnuftiga i det och glömmer för mycket av det enda som är verkligt - stunden i nuet.

 

Att mäta företeelser kring sitt liv är en tvivelaktig sysselsättning. Men det finns däremot mått och steg som är av värde, så som att förenkla sitt liv och ta bort så mycket det går av det som komplicerar. En hjälp till detta är att känna tacksamhet. Alla vinner på att känna tacksamhet över det vi har - det får behovet av att skaffa mer att blekna bort. Tacksamhet är liksom alltid tillräckligt. Och tacksamhet leder till förnöjsamhet vilket är en del i det lyckliga livet. Förnöjsamhet är inte alls kopplat till nya behov utan till känslan att ha tillräckligt och att känna frihet.

 

I ett enklare liv finns generösitet. Att ge bort din tid, dina pengar, dina talanger, din gästfrihet och vänlighet eller vad det nu må vara. Generösitet får oss att må bättre och det har en stor utväxling för ditt liv men också andras. Generösitet fungerar ihop med sparsamhet men inte med snålhet - däri finns en väsenskillnad.

 

Att vara upptagen har inget med ett enkelt liv att göra. Att ständigt vara upptagen är att nära en tidstjuv vid sin barm. Att vara där, att vara tillgänglig - det finns lyckans land. Lär dig att säga nej och mät ditt liv utifrån de saker som du faktiskt säger ja till - och det ska vara värt det.

 

Ralph Waldo Emerson citeras ibland för följande text:

 

Meningen med livet är inte att bli lycklig. Nej, det är att göra nytta, vara hederlig och medkännande - att det liv du levt har gjort skillnad.

 

Citatet rymmer mycket eftertanke. Att göra skillnad? Ja, jag tror också det. Att lyckan vi strävar efter finns i att göra skillnad för varandra. Egot finns här men det är dött - däri finns i förlängningen bara bittherhet och frågan om detta var allt.

 

Det är lätt att se självupptagenheten i vår samtid. Men det är bara att strunta i det och gå en annan väg - den att leva ett liv som gör skillnad.

 

Det sägs att Mahatma Gandhi en gång sa att vi ska vara förändringen i världen som vi vill se - be the change you want to see in the world. Detta är en förenkling av vad han verkligen sa, något som är synnerligen läsvärt:

 

We but mirror the world. All the tendencies present in the outer world are to be found in the world of our body. If we could change ourselves, the tendencies in the world would also change. As a man changes his own nature, so does the attitude of the world change towards him. This is the divine mystery supreme. A wonderful thing it is and the source of our happiness. We need not wait to see what others do.

 

Precis så. Vänta inte på de andra. Börja nu på egen hand. Det är värt det.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

6 juni

Återhämtning

 

Glad nationaldag på er alla! Här i Skåneland är det min sorts sommar - lagom varmt, en glad bris och lite skyar framför solen. Att vara för varm är inte min melodi så jag trivs som fisken i vattnet. Och det är en helgdag och en tisdag, inte minst. Att vara ledig är finfina grejor! Så låt oss tala om jobb.

 

Både jag och fru Penning har ganska ansvarsfulla jobb, vill jag påstå. Att göra en arbetsdag kräver för mig att jag är väl utsövd, gärna tränat både gym och spår samt att jag mår fint i övrigt. Jag kan inte slå med den lätta hammaren utan det är den tunga släggan som gäller - varje dag. 

 

Förr i tiden, då min far var barn, var mycket av det vi kallar arbete förenat med kroppsligt sådant. Det innebar att det var viktigt att vara utvilad, äta stadigt både till frukost och lunch och att sova gott. Återhämtningen fanns i vardagen och på söndagen som var den enda lediga dagen - även om man satt i kyrkbänken och halvsov. Vi har tappat detta - återhämtningen.

 

Att vara utarbetad eller utbränd är en modernitet. Sällan sliter vi med kroppen idag, däremot så arbetar vi utan att ta hand om oss just kroppsligen. För mig är kropp och själ detsamma och att jobba långa dagar med hög stress utan att ge sig själv återhämtning på flera plan är att gå mot sjukdom och en för tidig död. Men många kör hårt i detta lopp och spränger sig likt en galopphäst.

 

Jag känner tyvärr många, både vänner och släktingar, som i olika grad drabbats av utmattningssyndrom - och som i olika omfattning tillfrisknat. Jag känner dock ingen som är densamma som tidigare. Att drabbas av detta innebär uppenbarligen att något gått sönder för gott. Till och med en bruten arm läker - men inte utmattning.

 

Så som överarbetad har man dessutom ett sorgesamt leverne - minnesstörningar eller koncentrationssvårigheter, tydligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress, känslomässig labilitet eller irritabilitet, sömnsvårigheter, kroppslig svaghet eller uttröttbarhet, symptom såsom värk, hjärtklappning, bröstsmärtor, magproblem, yrsel eller ljudkänslighet. Ett mänskligt vrak utan någon glädje - och detta gör man för att jobbet så kräva. Sjukt.

 

Jag och frugan är väldigt överens om att aldrig hamna där. Inget jobb är så viktigt att det får drabba hälsan. Ingen kommer heller att tacka oss för att vi inte satte stopp i tid. Att ta hand om sig kräver tid - tid till återhämtning, nöjen, familj, rekreation och inte minst sömn. Att jobba är inte att leva utan vi jobbar för att leva.

 

Så ta hand om er - för ett långt liv i lycka! Glad svensk sommardag!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
26 maj

Slutpusslat

 

Tampas du med livspusslet? 

 

Visst är det sjukt - att stressa genom livet för att hinna med allt och ingenting? Jag vill inte ha det så men jag trillar dit allt som oftast. Jag tycker inte om uttrycket ens för livet är väl f*n inget pussel som ska läggas? Däremot att tiden ter sig knapp är vanligt, inbillar jag mig.

 

De facto har en vecka 168 timmar, det kan vi väl säkert vara överens om. De flesta mår bra av att sova en 7-8 timmar per natt så över blir ungefär 115 timmar avrundat lite hafsigt. Dessa timmar jagar vi efter och ikapp för att hinna med jobb, barn, träning, hobbies och andra logistiska övningar. Inte konstigt om vi känner oss stressade.

 

För egen del försöker jag inte längre att prioritera utan istället väljer jag bort - helt enkelt tar jag bort sådant som ge mig minst. Trista tv-program. Böcker som inte faller mig i smaken. Icke roande aktiviteter. Människor jag inte gillar. Arbetsuppgifter som suger. Ja, det finns att ta av.

 

Måste jag prioritera så väljer jag oftast det som roar mig mest eller som ger mig välbefinnande. Exempelvis så kan man strunta i arbetsuppgifter som är trista och hävda för chefen att man inte hann med - för att det fanns annat viktigare (läs roligare) att ta tag i. Träning släpper jag aldrig på då det är livsavgörande och ger en fin känsla i kroppen. Min familj kommer alltid före alla andra människor och då i synnerhet mina barn.

 

En annan viktig sak när det gäller att få tiden att räcka till är att strunta i vad andra tycker. Det finns så många förståsigpåare som anser sig veta vad som är rätt, fel, fint och fult. Jag definierar numera alltid mina egna viktningar och värderingar. Jag går inte på ett jobbmöte bara för att jag är inbjuden - jag vill veta vad jag ska göra där, varför och vad agendan är. Jag struntar i normer - vissa vill definera mig som en medelålders, vit, heterosexuell man och det får de väl göra. Men jag bryr mig inte alls om vad de anser. Jag håller mig till att enbart vara en människa, så långt sträcker jag mig.

 

Egentid är viktigt, åtminstone för introverta figurer som jag. Umgänge dränerar min energi medan egentid laddar batterierna. Ett jobbmöte med kund är oerhört tröttande för mig därav. Att ta ensamma promenader i skogen är en lisa för själen. Så, nej - livspusslet överlåter jag åt andra att försöka lösa. Jag ägnar mig åt att njuta livet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
24 maj

Krypande livsstil

 

Så som inte helt purung finansman så är pensionspengar ett intressant ämnesområde. Ja, jisses - jag är inne på mitt femtionde levnadsår, något jag inte riktigt begriper eller kan ta till mig. Den finns både fasa och fascination i detta ålderstreck - jag är en femtioårig snorvalp, inte gubbe, allt enligt egen måttstock.

 

Troligen är jag ganska nära den punkt i livet som innebär att jag tjänar mycket och kan spara rejält - barn som börjar närma sig flygfärdighet, hyfsat välbetalt jobb och än så länge ganska attraktiv i arbetsgivarnas ögon. Möjligheterna är stora för sådana som mig och min hustru. Och vi är så klart inte ensamma om det. Däremot finns det många som låter sin livsstil blomma ut och därmed sänker möjligheternas fartyg.

 

Det finns ett engelskklingande uttryck som heter Lifestyle Creep. Det är ingen insekt eller så utan handlar om att när människor ökar sina inkomster så låter de sin livsstil kosta mer - det blir inte mer pengar över. Speciellt problematiskt är detta för den kategori människor som har fem eller kanske tio år kvar tills pensionen med utflugna barn och nedbantade lån och petar in de överblivna kronorna i ny bil, fler boenden, köksrenoveringar och dyra resor. När väl pensionen infinner sig mäktar man inte med att upprätthålla den nya livstilen rent ekonomiskt.

 

Men alla människor, oavsett ålder, kan drabbas av livstilskrypande. Familjen Penning har gjort flera sådana genom åren och det har varit dumt och dumt igen. Insikten idag är bättre, om inte god, och vi försöker att leva våra liv så som relativt fattiga i vardagen -  matlåda med, gamla bilar och barn med begagnade kläder.

 

Jag förmodar att jag tänker lite för mycket emellanåt - men jag kan inte låta bli. Efter en hård arbetsdag så räknar jag på mina fem ungefär hur många kronor det inbringade. Då blir mina slantar mer värda att vurma. Eftersom livsstilskrypande gärna smyger sig på så gäller det att vara vaksam - och dessutom jobba i motsatt riktning så ofta det är möjligt. Säg upp en prenumeration, byt ned bilen i storlek, börja cykla till jobbet och byt oxfilé mot stekfläsk.

 

Man mår inte sämre, om någon trodde det, för att man lever mindre vidlyftigt. Snarare är det i sig befriande med färre och billigare prylar.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
16 april

Må bra i boendet

 

Vi hade goda vänner över på påskfirande och vi trillade in på boende så som ett ämne vid middagsbordet. Inga av oss i sällskapet bor i några vidlyftiga slott eller mäktiga herresäten utan i ganska, för svenska mått, normala boenden. Vi själva i en träkåk på 160 kvadratmeter, någon annan med 170 och den tredje familjen i runt 140 - alla med ett eller flera hemmavarande barn. Vi talade lite om bopriser och lån, som väl är så har vi kloka lånevanor samtliga. Och så diskuterade vi låga boräntor och vad de gör med oss - och vad som händer på sikt när räntorna stiger.

 

Så som en del i orsakerna till att bostadspriserna stiger är låg ränta. Folk anser sig ha råd att låna mera då lånade pengar är billiga. Vi var överens om att många människor gläds åt att deras bostäder stigit i värde sedan de köpte dem men undrade samtidigt om det inte är en förrädisk sådan? Vill du bo i en viss stad eller stadsdel och inte avser att köpa en billigare bostad på ett 'sämre' läge är det troligen förlorade pengar - en annan bostad har säkerligen också gått upp i pris. Sannolikheten är stor att de flesta hade varit vinnare i en marknad med stillastående priser. Däremot om man köper bostad efter en kraschad marknad och säljer på toppen, då finns det stora pengar i affärerna. De flesta bor dock i sin bostad och omständigheterna kräver att en flytt fungerar i en praktisk verklighet. En flytt till en hyresrätt kan dock i gynsam jordmån bli en vinstlott.

 

Så vi som lånar pengar till att köpa en bostad för att bo i är nog inte några större vinnare i en lågräntevärld. Vi måste gardera oss mot högre räntor och samtidigt låna flermiljonbelopp - en svår ekvation. Vi måste betala 22% till staten i vinstskatt så där finns en vinnare i de stora belopp det handlar om. Vi måste också hantera riskerna för boprisfall i en kommande räntemarknad där dessa är minst trefaldiga. Det är inte problemfritt att äga sin bostad.

 

En annan vinnare är banken som lånar ut pengarna till oss och erhåller finfin ränta från de bolån som bara rullar på, år efter år. Amorteringskrav till trots har ännu inte visat på några minskning av svenskarnas lån - tvärtom. Ganska stadigt så ökar vi på lånen med 7 % per år. Även mäklarkåren gynnas av höga bopriser och ett dåligt utbud av bostäder.

 

Det sägs att vi är rikare än någonsin, vi svenskar. Och det finns både ränte- och aktietillgångar som del i detta. Men värdeförändringen i fastigheter är också en försvarlig del och står för ungefär hälften. Skuldsättningen ökar samtidigt till 181 % av disponibel inkomst. Vi var alla ganska överens om att vår bostäder absolut skulle kunna falla i värde de kommande åren om räntorna stiger. Samtidigt så spelar det föga roll förrän den dag vi ska sälja - bostadsvärdet är en osäker post i balansräkningen medan lånen inte är det.

 

Hur stora lån ska man högst ha på sin fastighet diskuterade vi också. Det gängse svaret landade på 50% av marknadsvärdet - då ligger man förhoppningsvis på rätt sida om en lägstavärdering. Och det kanske det är där en högstabelåning bör ligga? Att må bra i sitt boende, ansåg vi alla, bor i en belåningsgrad som känns trygg på sikt - även vid arbetslöshet eller sjukdom.

 

Sen tröttnade vi på ämnet i sig och ägnade oss åt sådant som gör livet värt att leva - resor, ledighet, semester, upplevelser. Allt långt bortom skuldsättning.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
30 januari

Nattsudda

 

Purung, som jag inte längre är, så har vården av mitt tempel blivit allt viktigare. När en annan var tjugo bast gick det finfint att stapla shots på varandra hela natten på krogen för att sedan stiga upp och jobba samma morgon. Jag saknar det inte och jag prioriterar numera mitt välmående - där ingår motion, kost och inte minst sömn.

 

Trots att jag lätt kan slira på sänggåendet, jag vet att om jag passerar midnattsstrecket så piggnar jag till, så är en sömnrutin så oerhört viktig för så mycket - intelligensen, humöret, immunförsvaret och även vikten. Att krypa till kojs ungefär samma tid och då även vid ledighet har många fördelar, har jag insett. Kroppen tackar mig genom att snällt somna så sött utan lakanvridningar och tankenötter kring att nu måste jag sova. Att vakna av mig själv utvilad strax innan det är dags för uppstigning är en njutning.

 

Min tid är begränsad. Jag älskar en tidig morgon då den får dagen att te sig längre. Jag går i gryningstimma till gymmet och därefter hem till familjen och väcker dem, äter en god frukost, duschar och är redo att åka till jobbet klockan sju med en tacksam kropp och ett klart sinne.

 

För att detta ska fungera måste sömnen vara med i ekvationen. Numera prioriterar jag sömn - något som så många prioriterar bort för att det tar så mycket tid. Att mina kollegor fascineras över mitt tidiga morgonschema är sin sak men jag påminner dem om att jag faktiskt lägger mig mellan nio och halv tio allt som oftast. Så en seriös tidig morgonrutin kräva ett sänggående i rimlig tid - vi behöver tills mans sju till nio timmars nattvila.

 

Ju mindre din hjärna behöver fundera på morgonkvisten desto bättre. Att göra likadant varje morgon förenklar och effektiviserar. Jag förbereder med kläder och matlåda aftonen före och när larmet ringer går jag omedelbart upp och inget snoozande. En rutin är prima.

 

Jag undviker att sova ikapp. Det fungerar dåligt för de flesta dessutom. Istället handlar det om att lära sig att gå till sängs och att somna i tid varje kväll. Det är svårt att ha en varierande uppstigning. Jag går upp samma tid och åker till jobbet varannan dag och tränar varannan dag så rutinen är densamma.

 

Sömn är så viktigt. Utan en god nattsömn så spelar det liten roll hur mycket tid du förfogar över. Dagen blir inte lika klar, skimrande och tydlig när tröttheten finns där. Vi är ämnade för att sova och det finns inga genvägar. Om du sover dåligt blir immunförsvaret sämre, du blir lättare sjuk av exempelvis de förkylningsvirus som du utsätts för. Den del av immunförsvaret som hjälper till att skydda oss mot okontrollerad celldelning blir också sämre på att göra sitt jobb. Det kan i långa loppet göra att cancerrisken ökar. Och du blir dessutom grinigare, tråkigare och en sämre version av den du egentligen är. 

 

Sov gott, käre läsare!

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
29 januari

Lönehelg

 

Arbetsveckan nådde till sist vägs ände och helgen stundade. Fredagsafton och familjen Penning drog till staden för att roa sig. Inledande bowlingmatch skulle krönas med en god middag. Insikten kring att inte ha bokat något bord för kvällens sittning blev smått komisk. Var och varannan krog eller restaurang var välbelagd och vi nekades plats med ursäkten att det faktiskt var lönehelg!

 

Så roligt, egentligen. Under veckan har människor, kreti och pleti fått lön och då drar man ut för att rulla hatt. Det är en slagdänga av Uggla som fastnar i mitt sinne - kungen för en dag. För det var verkligen så uppenbart - idag finns det pengar så då ska svängarna tas ut.

 

I familjen Penning noteras det att det plingar till på lönekontot men i sig har det föga med när och var inköp eller aktiviteter planeras in. Det finns alltid gullpengar i kappsäcken så därmed är det inget problem. Och vi fick till sist ett bord på en lokal och vi blev både mätta och belåtna. Kanske nästa gång blir den 24:e? Lite tunnare med folk då.

 

Nej, det som är mest uppenbart med en lönehelg är att då planerar jag privatekonomin och gör de betalningar som fodringsägarna kräva. Vid samma tillfälle stäms sparandet av som är av varierande natur i en kompott av amorteringar, fondsparande och buffrande. I sin helhet, där även semestersparande ingår, tycks januari månad landa på ungefär 36 procent i sparkvot trots att vi lever gott utan att snåla.

 

En arbetskollega till mig, som dessutom tjänar ett snäpp mer än vad jag gör, berättade att han och hans hustru inte sparar något alls - trots hans ålder på 46 vintrar. De lever vidlyftigt och gott och konsumerar som morgondagen vore den sista. Min mage hade aldrig trivts i ett sådant klimat - jag behöver skyddsväst, hjälm och stödkrage i privatekonomin. Att vara fattig ett tag för att vara kung för en dag är inget för mig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
28 januari

Var min vän, döden

Så har det hänt. Igen. En kollega har i dagarna gått ur tiden. Denna gång en arbetskamrat, en annan gång en nära och när helst kanske jag. I stunden är det förfärande. Död i vår närhet ställer allt på sin spets - vad är av vikt?

Döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren och hennes syster inleda sina telefonsamtal på äldre dagar. Och sedan var det överstökat och man kunde börja prata om annat.

 

Döden är allestädes närvarande i våra liv - från och till, ibland på avstånd och sedan väldigt otäckt nära. Och när den kommer så nära att det är vänner eller släktingar som drabbas så tenderar den att skaka om oss. På samma sätt påminner allvarlig sjukdom oss om döden. Att den är obeveklig. Att den kommer till oss alla, förr eller senare. Döden är omutlig.

 

I den senmedeltida moraliteten Det gamla spelet om Envar är berättelsens huvudkaraktär Envars första ord sedan Döden sökt upp honom: Oh Death thou comest when I had thee least in mind. Döden är alltid oväntad, men ju modernare och mer upplysta vi blivit, desto mindre benägna tycks vi vara att acceptera dess existens. Det gäller envar.

 

Döden tvingar ut huvudpersonen Envar på en resa och Envar försöker förgäves få Släkt, Vänskap, Styrka och Skönhet att följa med honom. Men den enda som vill följa Envar är Goda gärningar.

 

En berömd Döden som de flesta känner till är väl Ingmar Bergmans i filmen Det sjunde inseglet där en riddare, Antonius Block, spelar schack med döden.

 

Replikskiftet är episkt:

 

- Vem är du?
- Jag är döden.
- Kommer du för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.

 

I många filmer har Bergman bearbetat döden - han led länge av dödsskräck. Men han bearbetade denna skräck och kom över den. Jag är inte rädd för döden sa han sedermera. Men jag har upplevt på nära håll den smärta, förnedring och förudmjukelse den kan innebära. För mig hoppas jag att döden kommer som en vän.

 

Joan Didions skrev i sin roman The Year of Magical Thinking att Life changes fast. Life changes in an instant. You sit down to dinner and life as you know it ends. Döden knackar på. Och inte är man det minsta förberedd.

 

En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte. Men när döden väl kommer, trots allt, så hoppas jag att den kommer som en vän. För dig. För mig. För alla nära och kära.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (89)
Aug (5)

Taggar