PerPenning
Likes
247
Antal inlägg
483
Följare
53
Medaljer
0
Stad
Lund
Om användaren
Tid är pengar, pengar är makt, makt över din tid! För vad är pengar om du saknar tid att använda dem? Får du verkligen ut tillräckligt per penning spenderad? Jag är en knappt femtio år gammal pappa och make med två barn i skolålder, villa, bilar, amorteringar och kostnader - ganska lik många andra i det hänseendet. Vad Per däremot under senare år har insett är att en privatekonomi med mer trygghet, utrymme och frihet är något värdefullt att sträva mot. Många mer än Per behöver sätta sig ned och fundera igenom vilka prioriteringar som är viktigast och vilka som egentligen inte spelar någon roll. För egen del har Per insett att det värdefullaste han äger - tiden - byter han bort mot pengar. Dessa pengar är därför synnerligen värdefulla. Per vill att de ska ge god utväxling - han vill ha mer nytta och glädje per penning spenderad.
Kontakt email

RSS

RSS feed
0 timmar

Jag ser dig

 

Jag är inte mycket för personlighetstester, DISC-analyser och horoskop - alla olika avarter med ändamålet att placera människor i fack. Sådant är bromsklossar mot möjligheter att utvecklas i de riktningar som individen önskar och istället stämplar man denne med olika egenskaper. Tendensen är då tydlig - eftersom jag uppenbarligen är utpekad att vara något kommer jag att förhålla mig till detta och förstärka sådana beteenden.

 

Sådant är big business i allt från rekryteringsbranschen till teambuildingövningar på företag. Vissa människor är i mina ögon enfaldiga får - de klappar förtjust i händerna och yvs över att få veta vilken sorts människa de är - röd, blå, gul och gredelin - och gläds över att de är ju precis så som de trodde att de var. Jisses, säger jag. Att läsa framtid i kaffesump eller tro att oturen bor i en svart katt eller illa ställd stege är inte så mycket sämre alternativ. Men som sagt, den finns en trygghet för vissa människor och det finns företag som livnär sig på det här.

 

Att kalla sig liberal, kristen, feminist, civilingenjör eller valfritt kön är blott en beskrivning av allt från åsikter till känslor. Men att säga att jag är är samtidigt synnerligen begränsande. För egen del är jag nöjd med att säga att jag är en människa, ungefär så långt sträcker sig min persondefinition. Att jag sedan säger att jag vill ha ett liberalt samhälle, att gudtro är min privatsak, att alla människor är lika mycket värda och att jag föredrar intimitet med kvinnor  stämplar mig inte så tydligt.

 

Att förstå sig själv - det är nog det som folk vill. Men vad finns det att förstå - egentligen? Alla våra beteenden är i grund sprungna ur tankeprocessen, svårare är det inte. Vi är biologiska varelser förfinade genom årmiljoner att vara det vi är idag. För mig räcker det med att sträva lite grann mot några få etiska principer - att vara snäll, empatisk, vänlig och förnöjsam - och ett par eftersträvansvärda känslor - att vara i nuet, ta det lugnt och långsamt samt se mer positivt än negativt i tillvaron.

 

Därför går det inte att generalisera. Jag läste en artikel om att man inte ska anställa människor yngre än 40 eftersom dessa är omogna, opålitliga och självupptagna. Det är en brandfackla, minst sagt. Egenskaperna som beskrivs har inget med ålder att göra utan är bara beteenden som en människa kommit undan med så här långt i livet. Visst, barn och ungdomar curlas utan like och det ger liknande resultat. Men det säger inget alls om människan bakom beteendena.

 

Genom mitt arbetsliv så har jag mött människor i alla åldrar som betett sig som skithögar eller varit helt underbara. Likadant är det idag och jag undantar aldrig mig själv. För hur är jag mot andra och hur väl sköter jag mina arbetsuppgifter och åtaganden? Jag gillar Matteus 7 och flisan samt bjälken - döm inte så blir ni inte dömda. Och i grunden så är det trots allt viktigast att vara sjysst mot andra, eller hur?

 

Att ålder är irrelevant är slutsatsen. Unga människor har inte lättare att lära sig nya saker, de är inte mer flexibla, friskare, snabbare eller tekniskt kunniga än äldre. Äldre människor jobbar inte självklart för gruppens bästa, är inte mer lojala eller pålitliga. Alla är istället smarta, korkade, energiska, lata, initiativrika, handlingsförlamade, friska, sjuka, låtsassjuka och bakfulla, lojala och illojala, neurotiska och skogstokiga. Lite till mans.

 

Så, vad är du då? Jo, du är.. ..vad du vill vara. Låt dig inte låsas in i fack, boxar eller strukturer. Du bestämmer - ingen annan. Du kan vara vad du vill vara idag och något helt annat imorgon. När någon säger till dig att du är så ska du reagera och definiera om - nej, jag är inte en möbelsnickare, en controller, en fegis, en ful en, en förlorare eller gulblågredelin. Möjligen så är jag en människa som tycker om att göra möbler, räkna pengar, undviker risker, ser ut som jag gör, ännu inte dragit en vinstlott och inte tror på personlighetsanalyser. Jag är inget av det ni säger att jag är. Beklagar missförstånden.

 

Jag vet med tydlighet vad jag uppskattar hos andra och jag tror att de flesta har samma måttband - omtanke, vänlighet, intresse, empati kan det kallas. Men i all sin enkelhet tycker jag bäst om att säga att jag ser dig. Jag ser dig. Inte självklart att kunna men med all nödvändighet väsentligt att lära. 

 

Lär dig se andra. Och lär dig se dig själv. Befriande.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

29 juli

Alltid pank

 

Jag vet att det är svårt. Svårt att se när duktiga investerare vandrar på vattnet likt en historisk Jesus och skapar rejäl vinst när index samtidigt krackelerar. Svårt när jag själv blott förmår att förhindra raset i min egen portfölj. Sådant kräva sans i sinnet - att jämföra mig med de bästa, när jag samtidigt inte vill anstränga mig så som de gör, är praktiskt taget rätt dumt. Och i det ljuset ter sig saker och ting något bättre.

 

Ett av mina starkare barnaminnen är att jag alltid saknade pengar. Jag var alltid pank, helt enkelt. Så som telning räckte aldrig veckopengen - det behövdes godis, Fantomen och fler legobitar. Som yngling hade jag inte råd att köpa de LP-skivor, kassettband att spela in Rakt över disc på eller ens ett vettigt schampo till min tonårsfeta kalufs. Jag sneglade avundsjukt på de av mina kompisar som köpte en platta i skivaffären, hade TDK-band att spela in på och Yves Rocher i duschen efter jympan. Jag kom inte långt med min enda platta med Agneta Fältskog, mina Ton-i-ton-band från BP-macken och Timotei som visserligen doftade gott men var ett maskerat diskmedel.

 

Jag fick aldrig någon ekonomisk skolning - inte hemifrån och inte från skolan. Alla pengar som på ett eller annat sätt nådde mig, via månadspeng eller reklamutdelningen, konsumerades och inget sparades. Varför var det så? Jag, mina syskon och mina föräldrar pratade aldrig om pengar, vad de är, hur de skapas och vad de innebär för oss. Sorgligt och obetänksamt vilket också har lett till att jag idag inte är miljonär - så som jag borde varit. Jag har inte sparat något alls förrän en gryende insikt började gro när jag var runt de trettiofem.

 

Jag skulle inte plöjt ned mina slantar i tonåren på flipperspel och öl. Jag skulle sparat 10 procent av min inkomst från mitt första jobb fram till idag. Jag borde tänkte efter både en och två gånger innan jag gjort all den korkade konsumtion som blev till stora belopp över tid. Men nu blev det så och jag kan inte ändra på historien. Den enda positiva som finns kvar är frustrationen över att alltid känna mig pank, något jag numera inte är. Men känslan har funnits med mig under så lång tid att den är så som ett smärtsamt tandläkarbesök - då blir man flitigare med både tråd och borste.

 

Så jag är trots allt ganska nöjd nu att jag lyckats bromsa fallet i min portfölj med endast 1,5% då OMXS30 tappat 5,8% under samma tidsperiod. Jag har en viss riskaversion just av den anledningen - jag vill inte bli pank igen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
8 juli

Ditt lopp, ingen annans

 

Vi har alla olika förutsättningar - inom alla områden. Sara Sjöström har en begåvning för att simma fort är ett exempel för idrotten. Sara Larsson kan sjunga vackert. Warren Buffet kan läsa årsredovisningar med framgång. Sen har vi alla därutöver som vill, försöker och gläds åt att simma, sjunga och läsa men som inte kan nå samma nivå - på grund av en mängd förutsättningar, allt från handikapp till ledig tid att hinna. Och i sig kan detta bli ett hinder för att ens försöka bli en gnutta bättre eller mer framgångsrik. Det är synd - för man ska aldrig förneka det man kan eller har åstadkommit, inte heller ska man lyssna på alla de som bedömer det du gjort och förkastar det som dåligt utan man ska glädjas och känna sig nöjd.

 

Om du för ett år sedan inte kunde springa en kilometer men kan det idag - beröm dig! Om du amorterat blott en femhundring per månad på ditt mångmiljonlån - gläds åt det. Om du inte har råd att ge dina barn en semesterresa men kan ge dem en tältsemester i trädgården - dunka dig i ryggen! Förutsättningar är just förutsättningar - de är startlinjen som du behöver förhålla dig till. Livet är orättvist och sådant är livets natur. Men endast du kan avgöra om och hur du avser att förflytta dig - i vilken riktning.

 

Att slänga löpardojorna och försöka springa barfota i grus är mindre fruktbart. Detsamma är det att låna mer pengar om din privatekonomi inte tål det. Inte heller ska du titta på de som uppenbarligen är duktigare, bättre eller mer begåvade än du i att åstadkomma något - risken är bara att du inte gör något alls.

 

Ett exempel från min egen värld är att jag kan uppleva att vi sparar för lite pengar. Femtio, sextio och åttio procent av nettoinkomsterna sparar gnetiga bloggare varje månad för att nå ett mål. Varför gör inte vi så? Vill vi inte tillräckligt mycket? Ja, det är ju ett av skälen då vi valt att inte göra resan utan njutningar längs vägen. Men i sak gör jag fel i att jämföra med andra.

 

Om jag istället tittar tillbaka då jag startade att skriva min blogg 2007, det vill säga tio år tillbaka. Då hade jag sparat några år och hade en röra av fonder och aktier. Det belopp som vi då hade uppgick till knappt en sjundedel av vad vi har idag. Och det belopp vi sparade per månad var 4 % av inkomsterna, idag är det 32 %. Allt går i rätt riktning och min jämförelse är min egen - allt är frid och fröjd.

 

Vi hade billån, de är numera bortamorterade. Vi bor numera närmare alla samhällsfunktioner vilket sparar massor av tid och pengar. För tio år sedan hade vi ingen buffert alls och diskmaskinen gick i bitar. Vi hade en stor fest dit alla buffertslantar gick, nämligen. Mycket dumheter men samtidigt så skrev jag då följande klokhet som består:

 

Bert Karlsson sa en gång en klok sak tycker jag. Han sa 'det är inte inkomsten som är viktigast, utan utgifterna'. Och det ligger mycket i detta, anser jag. Det är så lätt att 'växa i kostymen' när man får mer i lönekuvertet.

Idag förstår jag inte hur jag och min fru lyckades överleva under studieåren.

Men att krympa kostymen är inte helt enkelt. Var ska man börja skära? Köra bil mindre? Dra in barnens Bamsetidning? Sluta äta lunch på jobbet och ha med matlåda?

Frågan är vad som är utgifter som ger tillräckligt tillbaka och vad som är onödigt och inte ger så mycket? Så Bamsetidningen blir kvar, lunch äter jag ibland - låda ibland och bilen körs lite mindre. Hur resonerar ni?

En del av ekonomibloggarna jag läser har, enligt min mening, en något fanatisk inställning. Att få ihop mer och mer pengar verkar vara ett självändamål medan att någon gång leva och njuta är underordnat. Jag kritiserar inte eftersom jag när jag var något yngre också trodde att jag skulle leva för evigt - eller rättare sagt, inte tänkte på min egen dödlighet. Att bara sträva mot ett mål är inte längre min melodi, imorgon kanske jag blir sjuk.

 

Och så resonerade jag för tio år sedan - nu är jag än närmre ett slut, när det må komma. Men även lopp som man tvingas avbryta är ett lopp. Så det är bara att snöra på sig skorna, ta dig vidare och njuta under turen framåt. Hur du förflyttar dig relativt dig är det enda intressanta.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

1 juli

De som jagar

 

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

 

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

 

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

 

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

 

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

 

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

28 maj

Mitt sommarlov

 

Jag läste i tidningen, något som jag fortfarande tar mig för ibland, att semestertider är kredittider - många väljer att åka på semester med kredit. En undersökning visar att ungefär 15 procent av semestrande svenskar betalar sin resa på kredit. Vad finns det att säga om det?

 

All kredit är inte fel, är det första. Att betala med kreditkort är vanligt, innehåller ofta upptill 45 räntefria dagar och något som inte är illa alls - diverse reseförsäkringar. I denna zon befinner sig familjen Penning då vi beredvilligt betalar semesterkostnader med kreditkort för att nyttja de fördelar det ger. Dock betalar vi alltid av hela föregående månads skuld. Detta är ett simpelt, taktiskt val som dock inte alla klarar av att hantera eftersom det kräver viss planering.

 

Frågan är då egentligen hur många av de 15 procenten som sätter sig i skuld för att kunna resa? Några är det garanterat. Jag känner två familjer. Och jag tror att jag vet huvudorsaken: skuldkänslor.

 

Jag minns när jag var barn på 1970-talet och sommarlovet stundade. På många sätt var det en härlig tid med eoner av lediga dagar i solen. Men min familj var inte överdrivet välbeställd. Min far hade ett eget företag som han drev med långa, hårda arbetsdagar och låg utväxling i inkomst. Ja, det var inte lätt att driva företag då heller och det var en socialdemokratisk era, för er som minns. 

 

Han hade anställda som misskötte sig och som var hart omöjliga att säga upp. En gång minns jag att far min ändå sade upp en latmask på grund av arbetsbrist. Någon sådan brist fanns dock inte utan pappa arbetade under sex månader dubbla pass, vardag som helg, för att slippa återanställa honom på grund av den abskyra förtursregeln. Jag tror att det var grogrunden för hans kollaps som kom senare.

 

Men jag gillade sommarlovet. Jag var ett tacksamt barn som roade mig själv med enkla medel. Den veckan eller möjligen de två som min far tog semester under sommaren åkte vi vanligtvis med vår Saab V4 till någon ort i södra Sverige, bodde på vandrarhem och tittade på glastillverkning eller besökte en djurpark. Det var härligt - sällan var familjen samlad mer än vid dessa få dagar.

 

 

Jag minns när skolan började. Vanligt var att vi skulle skriva en berättelse som skulle heta Mitt sommarlov där vi skulle berätta om allt som hänt oss under ledigheten. Det var jobbigt, jag hade inte så mycket att skriva om i jämförelse med många klasskamrater som rest till Mallorca eller kanske varit och campat. Jag hade ju mest gungat eller lekt med mina plastgubbar i sandlådan. Jag kände viss avundsjuka. Jag kände att vi inte hade råd.

 

Detta upprepade sig på andra lov. Vissa åkte till Alperna på sportlovet medan jag var på biblioteket och läste böcker, andra åkte till sin mormor i Norrland men jag åkte till farmor fyra gator bort. Än fler åkte och bodde på hotell och ibland med flygplan. Vi åkte bil till Kalmar och bodde hos en sur gubbe som hyrde ut rum i sin villa.

 

Med detta sagt vill jag påpeka att jag hade en lycklig uppväxt. Det fanns sociala skillnader i en skolklass liksom idag. Men vi förstod att det var olika för olika människor. Vi var glada ändå och vi var glada över att det vi gjorde tillsammans i vår familj stärkte den. Jag blev inte en sämre människa för att jag växte upp i en familj med begränsade medel. Det var fina år.

 

Idag tror jag att problemet ligger hos föräldrarna. Man vill inte att ens barn ska behöva känna skillnader, inte kunna få allt som alla andra får och därmed riskera att hamna utanför. Alla ska ha en dyr mobil och fina gympaskor - och alla ska få åka på semester till Thailand eller Kanarieöarna. Kosta vad det kosta vill och det gör det också.

 

Att inte ha råd löser man idag enkelt med krediter, något som inte fanns i min barndom. Då hade man pengar eller så hade man det inte - låna gjorde man till sin bostad och då inte helt enkelt det heller. Idag finns en uppsjö av möjligheter att låna. Sök på Låna till semester på Google så är det löst. Skuldkänslor och curling av sina barn sätter rationellt tänkande i karantän och man skjuter tråkigheter som återbetalning och ränta åt sidan.

 

Det är enligt mossiga mig ett av dagens större problem - att barn av idag inte lär sig något annat än att allt är gratis, löser sig problemfritt och att mor och far och samhället alltid finns där som en bankomat. Men om vi bortser ifrån min sura attityd till barnuppfostran så återstår ändå det tokiga i att låna till ledighet - att den i efterhand blir dyr och ångestfylld. Och med handen på hjärtat - hur känns det egentligen att åka på semester på kredit? Går det att njuta och koppla av?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

13 december 2016

Livsstil

 

Jag är med i facket, närmare bestämt JUSEK som är en sammansatt förkortning för jurister, systemvetare och ekonomer. Personligen har jag ingen avig inställning till fackföreningar och det beror säkert på att jag haft både nytta och glädje av att vara med. Sedan är jag heller inte historielös och ovetande av vad möjligheten till att organisera sig har gjort för arbetsvillkoren. Men som sagt, det finns säkert de som är beredda på att diskutera varför man ska vara med i facket - något som denna lilla artikel inte handlar om.

 

Jag fick i dagarna min fackförenings tidning som heter Karriär. Namnet ifråga är inget som någonsin gett mig positiva vibrationer. Per definition innebär karriär att avancera på sin arbetsplats kring arbetsuppgifter, position och lön. Men allt har ett pris, så även att göra karriär, och vad man är beredd på att betala är upp till var och en. För egen del är karriär ingen del av mina mål.

 

Tidningen är ett temanummer, kan tänkas, kring att du är mer än ditt jobb. Det besvärligare med skriften i sig är att varje nummer tycks handla mest om arbetsrelaterad stress. Att just denna upplaga ställer det hela på sin spets - arbete som livsstil eller att betala räkningar ter sig fånigt. Det är en grov förenkling och det finns mer att ta av.

 

Att det skulle finnas prestige i att vara stressad? Att livets väsentligheter finns i gliporna mellan jobbmöten och dagishämtningar? Tips om hur du hanterar stressen före jul? Och efter? Att svensken dyrkar sitt arbete? Jag känner inte igen mig men jag må vara udda. Påståenden som att vi är mest lyckliga på fritiden om vi har ett jobb kan jag inte ta till mig. Som alltid, jag skulle inte lönejobba en dag till om jag inte behövde slantarna.

 

När jag kommer till sidan 34 i tidningen blir det extra jobbigt. Där finns en veckotidningsrelaterad 24-dagars detox mot stress. Jag tar mig för pannan. Blaskan går i cylinderarkivet.

 

Vad är egentligen en livsstil? En psykolog myntade uttrycket på 1920-talet och ger mig the creeps. Jag är inte mycket för att placeras i ett fack utifrån identitet, kultur och den så kallade samhällsklassen, sådant skiter jag i fullständigt. Jag har ingen strävan varken dit eller tillbaka och jag letar inte efter någon målsättning inom det som normeras till livsstil. Men många gör, det vet jag, och det är viktigt för dem. Hur ser du på att jobba? Är det en komponent i din livsstil? Bryr du dig ens om det?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

10 december 2016

Livs levande

 

Inte jag heller trodde på det en gång, men det är faktiskt så. Tiden rinner från oss och vi får inte mer av den varan än vad Gud, ödet, slumpen, våra gener eller vad det nu må vara som, så att säga, sätter spiken i kistan - även om det kan te sig så i vår svenska, väldefinierade tillvaro med hur vår ekonomi ser ut under olika skeden i livet. Det är ju synnerligen tillrättalagt, allt det där med premiepension och begravningsavgift. Men oavsett det - vi lever inte lika länge. Vissa förfärande kort och andra tröstlöst länge - livskvaliteten är en fluktuativ parameter.

 

Medellivslängden fortsätter att stiga i Sverige - som kvinna 84 år och som man drygt 80 år. Men det betyder ju inte att du eller jag ens når halvvägs dit. Jo, jag förresten då jag närmar mig 50 år - men inte du. För statistik är förrädisk sanning och om nu medellivslängden kan te sig hög så innebär det ju samtidigt att många dör tidigare än så.

 

Att barn dör är relativt sällsynt i vårt land och är fortsatt fallande vilket är skönt. När det gäller vuxna så tycks det finnas ett samband mellan utbildningsnivå och livslängd. Jag, som man och akademiker, torde nå knappt 84 år om jag ska slå medelvärdet medan du, som är man och inte gick gymnasiet klart, blott ska bli 78 år. Så vem kan då säga att utbildning inte lönar sig?

 

Var man bor i Sverige har också en möjlig påverkan. I Halland är man segare och orkar hålla sig vid liv som kvinna tills man är 85 år medan i Norrbotten trillar man av pinn så som karl vid knappt 79 års ålder. Kan det vara skoterolyckorna? Eller det hembrända?

 

Känner du nu hur döden nafsar dig i hälarna så finns det lite tröst i att statistik är en övning i backspegeln. Hur länge en generation faktiskt lever vet vi inte förrän alla har dött, vilket inträffar någon gång efter 100-årsdagen. Men då har det visat sig att den verkliga medellivslängden är betydligt högre än den som antogs när de föddes. De kvinnor och män som föddes 1910 hade en förväntad medellivslängd på 59 år respektive 56 år. Den verkliga medellivslängden blev 68 år för kvinnorna och 62 år för männen.

 

Likväl, ålder är ålder medan livskvalitet är en helt annat sak. Jag vet, med min erfarenhet, att skillnaden mellan att vara 20 år och 30 år var marginell kroppsligen. Mellan 30 och 40 märktes den knappt. Däremot har de senaste 10 åren påverkat mig till viss del chockartat - att gå från 40 år till 50 år påvisar tydligt att vi alla är döende och på ett sluttande plan. Det går fortare och fortare utför, det kan jag lova. Sämre hörsel och syn märks av, leder och muskler ömmar och knakar, kråksparkarna i ansiktet övergår till uttorkade flodfåror. Jag behöver sova mer för att må gott och motion och träning blir viktigare för att undvika värk eller trötthet. Huvudet vill oftare mer än kroppen förmår svara upp till. Jag bävar och fascineras över den fortsatta resan mot träfrack och minnesruna.

 

Jag tror därför allt mindre på långsiktiga planer och mer på att skjuta från höften. Man ska inte vänta för länge med saker man vill ta sig för, helt enkelt. Ja, jag vet att det låter så tröttande klyschigt men hur i hela friden ska jag uttrycka det? Kanske som att du är dum i huvudet om du tror att du lever ett lika rikt liv som 70-åring, kroppsligen och själsligen, som nu även om du har en fet skattkista att ösa ur? Och att du är lätt retarderad om du är övertygad om att ens nå en uppskattad medellivslängd trots att du sparar halva din lön för framtida äventyr? Nä, det är för brutalt.

 

Jag läste en kort dikt en gång som etsat sig fast. Den är rätt bra.

 

Vad är ett långt liv för slags gåva, om huvudet är tungt och bara vill sova?

 

Pengars värde ligger i vad vi får ut av dem när de på något sätt konsumeras. Dessutom ligger deras värde i vår förmåga att kunna avnjuta det hela. Så som döv, blind, halt och lytt sjangserar upplevelsen till nivåer vi kanske inte räknat med.

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
20 oktober 2016

Avanza - sämst i klassen

 

Förbereder lite inför morgondagen, en fredag i oktober. Ned i plånboken plockas bonuschecken från OKQ8 ned liksom en liknande från ICA. Man ska aldrig förringa de små pengarna som kan sparas med rabatter och kuponger. Att betala lite mindre eller att för samma pengar få lite mer - det skiljer sig inte ifrån att panta burkar eller att ta med lunchmat till jobbet. Utväxling av lönen är viktig, det är din tid du offrat för att få dem. Du ska ha respekt för dina pengar.

 

Respekt för kundernas pengar, det visade inte Avanza denna dag. Under en synnerligen viktig börsperiod fallerar bankens inloggning under nästan hela förmiddagen. Jag är nu väldigt trött på att vara kund hos detta ignoranta företag.

 

Jag arbetar i IT-branschen och jag kan mycket om vad redundanta tjänster innebär. I princip alla företag har dem - för att säkra fortlöpande drift och därmed också kunna verka för sina kunder och därmed också tjäna pengar. I Avanzas fall blir det alltmer tydligt att man i första hand fokuserar på den egna intjäningen före att erbjuda sina kunder en stabil plattform.

 

Avanzas nättjänst ter sig modern och jag vill tillstå att den är funktionsrik. Att satsa på glitter och glamour före stabilitet i basplattformen har dock ett pris. Dagens katastrofala nedtid är inte en engångsföreteelse. Alltför ofta är det något som strular på morgonen - det är siffror som inte är korrekta eller grafer som ska uppdateras och det av den anledningen att man tillfört ny funktionalitet under dygnet. Det är så pinsamt att det är löjligt - med redunans testas så klart alla nya funktioner och appliceras utan att kunderna drabbas. Detta tycks ha gått Avanza helt förbi. Hur tondöv kan man vara? 

 

Jag har inte sett någon riktig ursäkt från banken. På Twitter finns ett lamt urskuldande och man förhäver sig också med att påstå att tjänsten var borta mindre än en timme. Detta är inte sant - tro mig, jag provade ett otal gånger att logga in under svärande, spott och spe. Ni borde lagt er platt, låtit några huvuden rulla och erbjuda alla kunder ekonomisk ersättning utan minsta motprestation. Men inte då.

 

Jag förutsätter alltid att jag som kund ska bemötas med respekt samt varor och tjänster av god kvalitet. När så inte sker så slutar jag att vara kund hos det företaget. Så sker från och med nu kring Avanza. Ni får inte ett tack för den här tiden. 

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

20 september 2016

Köksöde

 

 

Ytterst lite ont, men mycket gott, är det att inte ta sig tid att titta på vad börsen ägnar sig åt. Jag har börjat mitt nya jobb och en ny känsla har nämligen infunnit sig - att det är roligt. Det var allt ett tag sedan jag varit med om det - om överhuvudtaget. Jag kan då inte minnas det. Och jag hoppas att det håller i sig. Dessutom så sköter sig värdepapper med kvalitet sig själva ändå.

 

Jag har funderat lite stunder emellan kring det här med att köpa nya saker. Ja, jag tror att det kom upp när frugan sålde av lite begagnade kläder men i mycket fint skick. 20 kronor, 40 kronor, en tia. Begagnat betingar inte alls samma prislapp som nytt men värdet i nyttan gör det många gånger om. Det finns allt många ting som inte behöver vara nya när det ska inhandlas. Dessutom finns det många miljövinster, inte minst, med att återanvända och återvinna.

 

Ämnet kring galenskapen med nya bilar har vi klarat av sedan länge. Nu vände jag istället blicken mot bostadsrenoveringar. Byter inte folk ut sina kök och badrum långt tidigare än av nöd? Och golv och tapeter och möbler likaså? Varför lägger man stora pengar på att försöka få alla slitytor i hemmet att se nya ut, blott för en stund? Speciellt då när man har kund, katt och ungar som spelar fotboll inomhus?

 

Så, varför byter man ut hela sitt kök då det är fortsatt funktionellt och helt? Just köket är en plats som slits, det är jag medveten om. Men om det är helt och rent? Allt fungerar även om en och annan repa eller skavank finnes? Varför vill svenskar bo i en bostad som liknar en utställning?

 

Även om jag tittar på budgetkök på nätet så rasslar pengarna på. Ett enkelt kök från exempelvis IKEA, där du själv sätter det mesta på plats, kostar minst fyrtio lakan. Tar du in hjälp från en köksfirma för montering får du räkna med att det kostar mellan trettio och hundratusen kronor extra. Ett kök i mellanprisklassen där hantverkare anlitas för byggnation och montering kostar cirka 250 000 kronor - ett kök i lyxklass kanske 400 000. Gåshuden sprider sig över min arma kropp!

 

Jag tror inte ett skvatt på att renoveringar av kök eller badrum, som sedan används ett eller ett par år, kan hämtas hem i en värdeökning. Nä, nya ägare vill ändå inte ha din färg på kakel, lucka eller golv - de vill sätta sin egen prägel. Och betänk vad några hundratusenlappar istället på sikt kan göra för en ekonomisk frihet.

 

Nej, vi väljer att behålla vårt gamla kök och inte investera i någon köksö med granitskiva. Det finns så många andra öar jag hellre njuter av och på. Lyckan bor inte i blänkande vitvaror eller ny ugn från Dachau. Eller det gör den kanske för alla ni statusjägare?

 

Läs även andra bloggares åsikter om intressant?

Taggar (blogg): 
20 oktober 2015

Stora frågor

En utmaning är att gräva djupt. Att gräva sig ned till den innersta kärnan som innehåller de tankar och drömmar om vad du vill med ditt liv. Generalrepetition? Nej, detta är föreställningen och missade repliker kan inte göras rätt senare. Orkestern är redo i diket, sufflören otålig och publiken väntar.

 

Vad är det viktigaste för dig? Vad är det du verkligen vill? Hur ska du använda dina resurser - pengar, talanger, idéer - för att åstadkomma detta? Det är stora frågor. Beslut kring dem har påtaglig påverkan. Om du väljer att fundera kring dessa frågor så skapar du en medvetenhet som också vanligen leder till förändring.

 

I allt förändringsarbete finns en komponent av tristess, osäkerhet och ångest. Det är bara så och i synnerhet innan du kommit igång eller precis är i början. Att känna sig obekväm och till och med känna ånger över att man tog steget. Bekvämlighetszonen är trygg och allt utanför precis tvärtom.

 

Bekvämlighetszonen är dessvärre också vindstilla, fadd i smaken och i en tidszon som är långsammare men där ditt liv passerar fortare. Okänd mark, däremot, tvingar dig till utmaningar, tankearbete, puls och känslan av att verkligen leva. Och vem vill inte leva?

 

Ett exempel är på sin plats. Vad händer om du slutar ditt eländiga jobb? Vad skulle det innebära? Vilka är riskerna och var finns möjligheterna? Hur finansiera ett alternativ? Vilka vägar finns att gå?

 

Har du tittat på TV-programmet Lyxfällan så vet du hur man effektivt dödar sina drömmar. Medvetenhet i sin privatekonomi och med dugliga verktyg bygger istället drömmar som baserar sig på verkliga förutsättningar. Varje peng i din ekonomi ska ha ett jobb, vissa av slantarna ska sparas till regniga dagar. Din ekonomi ska hänga med i svängarna då tunga utgifter dyker upp. Och du ska inte leva från lön till lön. Det är därför du behöver en budget.

 

Nå, hur många timmar i veckan slösurfar du på fejjan? Och hur många minuter ägnar du dig åt att planera för ett roligare liv?

Sidor

Blog Archive

Blog Archive
2017 (90)
Aug (6)

Taggar